tisdag 28 april 2015

Dags att testa löparträffarna i Sidsjö

Tiden är inte det viktigaste, men visst kan det vara bra att ha lite koll. Ragee kapade tiden runt Sidsjön med nästan två minuter på en vecka och klämde till med 19.06. Said tog varvet på lite drygt 12. Jag var förkyld och tittade på ... 
Vad är det bästa du kan göra när du vill komma i form som löpare, men drabbas av ständiga virusinfektioner? Jag har haft tid att fundera på saken. Först hade jag influensa, sedan en elak förkylning och är inte frisk från den senare än efter två veckor. Mitt projekt att nå 40 på milen har sannerligen stött på motgångar. Sammantaget kan jag summera sex vårveckor som gått bort i snörvlande och hostattacker. Så, hur gör man då? Jo, det ska jag berätta. Jag har lärt mig något. Men först om det som du inte ska göra:

  • Allra dummast är det att strunta i kroppens signaler helt och ge sig på konditionspass trots en uppenbar virusinfektion. Sånt kan bara sluta illa. Kroppen utkämpar redan en strid och är inte redo för att brytas ned av träning. I värsta fall hamnar du på akuten. Jag pressade mig för hårt när jag nyss tillfrisknat från influensan. Gick direkt på ett stenhårt träningschema, som tvingade i väg mig till en lerig backe när jag bara ville gå och lägga mig. Istället för sova blev det intervaller. Dagen hade varit stressig, lite mat. Njutningen av löpningen var lika med noll och jag vaknade naturligtvis sjuk morgonen därpå. Slemhostan har inte släppt än. Kanske kan jag springa i slutet av veckan. Kanske.    
  • Naturligtvis borde jag ha trappat upp träningen långsamt, steg för steg, utan press. Låtit slemhinnorna och lungorna få chansen att vänja sig vid det friska livet igen. En läkarbekant förklarade att efter en influensa så är slemhinnorna ungefär som läskpapper. Extremt mottagliga för nya infektioner. Suger åt sig virus. Kom i håg det! Är du trött, lyssna på kroppen och gör som den säger. 
  • Istället för att gå på hårt med konditionsträning så kan du göra funktionella styrkeövningar och flexibilitetsövningar. Passa på att bygga nya löparmuskler. Tips på övningar finns det väldigt gott om. Har du inte redan några egna, så får du några förslag här från Runners World, Spring och Friskispressen. Själv kör jag någon form av styrka eller flexibilitetsträning i stort sett varje dag. Tack vare det känner jag mig hyfsat stark, trots att löpningen legat i träda alldeles för länge. Lite vardagsmotion som cykling på det och jag tror att jag kommer tillbaka snabbare än väntat. Kanske spritter det i benen redan till Icaloppet? Vi får se. Glöm inte att äta bra. 
Ragee, Ali, Said och Josef on the run.
Dessutom är det ju bara en månad kvar till Sidsjöloppet. I söndags träffade jag gänget från Internationella föreningen som kört i gång med sina löparträffar. Alla är välkomna! Lördagar klockan 15.00 är det som gäller. Om jag kan, så kommer jag att bidra med en guidad skogsrunda till helgen. Först kör vi ett efter det obligatoriskt varv runt Sidsjön. Häng på du också!

onsdag 22 april 2015

Give a buck or two - the least we can do

Läs mer här - och donera!
Vi kan inte köpa oss fria från våra synder. Däremot kostar det människoliv att inte agera när vi känner till den pågående katastrofen på Medelhavet. Läkare utan gränser sätter in fartyg för att göra vad de kan för att hjälpa de desperata människor som flyr från krig och vidrigheter i rangliga skorvar till Europa. Jag skänker ett par hundra kronor. Gör det du också. Det är det minsta vi kan göra.


Read more - and donate!
We can´t buy us free from our sins. In contrast, it costs lives if we not take action when we are aware of the ongoing disaster on the Mediterranean Sea. MSF do what they can to help as many as possible of those desperate refugees fleeing war and atrocities in rickety tubs across the sea to Europe. I donate money. Do it you to. It´s the least we can do.

söndag 12 april 2015

Nyckelordet är återhämtning när du drabbas av din träningshets

En löpardåre, men ändå inte ett offer för träningshetsen.
Välkommen till endorfinhålan. Vi är några stycken som söker upp den med jämna mellanrum för en ny fix. Minst fyra träningspass i veckan ska det vara. Helst fler, varav långlöpning i terräng över 15 kilometer ska vara ett. Att jag passerat 45 skiter jag i. Träningen är ju bra. Åldern har inte med saken att göra. Eller? Frågan är retorisk. Klart det har med saken att göra. I alla fall om träningen ska vara bra för kroppen istället för dålig. Jag lyssnar på Kropp och själ om "träningshetsen", som du hittar här. Jag gör det på rekommendation av min sambo, Karin. Hon är klok. Redaktionen sätter fingret på att det finns en brytpunkt, där träningen tippar över och blir skadlig istället för hälsobefrämjande. Viss forskning visar till och med att risken för hjärt- och kärlsjukdom ökar om vi går på för hårt. Kardiologen James O´Keefe intervjuas. Han rekommenderar oss att tagga ner till måttliga löprundor efter 50 även om alternativet att sitta i tv-soffan naturligtvis är det sämsta valet. Förmaksflimmer och ökade risker för stroke längre fram i livet nämns som risker för amatörer som i medelåldern plötsligt reser sig upp från kontorsstolen och börjar träna som proffsen. Därför är det naturligtvis befogat att ställa sig frågan - vad håller jag på med? Vad håller vi på med? Jag är själv inne i en period av "träningshets" just nu. Jag har för andra gången på kort tid testat att gå på ett åttaveckorsschema för en tid under 40 på milen. Jag har också deklarerat att det är ett omöjligt mål för mig. Ändå testar jag. Svaret på varför återkommer jag till. Min slutsats efter att ha testat uppläggets första vecka vid två tillfällen är i vart fall att det är för hårt. Att slitaget ökar markant är nästan övertydligt. En ljumske har börjat ömma. Ett knä likaså. Därför är det bara korkat för mig att fullfölja. James O´Keefe tycker vi ska se på oss själva som en bil. Vi slits. Vi ska köras därefter. Klart vi kan dra på i ett veteranbilsrally (min liknelse), men vid 45 är man inte längre Formel 1. Mekanismerna bakom den så kallade träningshetsen är förstås intressanta att undersöka på ett samhällsplan, på en sociologisk nivå. Men jag låter bli den breda samhällsanalysen och försöker rannsaka mig själv istället. Varför håller jag på? Jag är av den bestämda uppfattningen att träning generellt sett är bra (inte så originellt kanske). Jag vill leva länge. Jag vill inte heller ha en kulmage och ser en möjlighet att undvika det genom att träna. Jag har dessutom en stark längtan efter endorfinkicken som träningen ger. Känslan efter ett löppass är sällan dålig, som regel är den mycket bra. Jag är också romantiker. Att röra mig snabbt i naturen ger mig en slags andlig tillfredsställelse. Löpningen kopplar ihop mig med mitt genetiska ursprung. Människan Fredrik får kontakt med djurvärlden. Just den här idén om min plats i naturen hade jag redan som tonåring. Då valde jag att bli miljöaktivist under en period. Jag har också den där lite läskiga läggningen att jag tycker att kroppen ska jobba. Att jag inte tycker att kroppen ska sitta och dega. Jag är inte så stolt över att jag tycker så, men så är det. Idén om att prestera finns även hos mig, men jag vill ändå tona ned det momentet. Egentligen är det skit samma vilken tid jag gör på milen. Att jag ändå testat åttaveckorsschemat hänger ihop med att jag ska springa Indalsledenloppet. Jag erkänner villigt att jag förstås är sugen på att se vad jag klarar på en mil asfalt, även om jag helst vill vara i skogen. Vid 45 får man ju inte så många chanser till att visa världen vilken jävel man är på att springa (eller hur va?). I morse passade jag på att springa 800-metersintervaller på Balerdershovs löparoval tillsammans med min kompis Lars. Boxarintervaller, som han kallar dem. Även om ronderna per åttahundering blev 3.20 istället för 3 med mig på banan. I vilket fall, här kommer jag till min punchline. Intervallerna var förbaskat roliga att springa. Och just den känslan bidrar i väldigt hög grad till att jag håller på som jag gör. Och för att klara av att fortsätta så krävs återhämtning. Jag vill påstå att återhämtningen är nyckeln. Utan den leder träningen bort dig från det som är bra och gör den till något dåligt. Kanske en elak skada. Kanske ett förkortat liv. Vad korkat i så fall.

fredag 3 april 2015

Start of Season Trail - långlöpning på långfredagen

Icebug, check.
Tillfället kommer snabbt och försvinner sedan lika fort. Om det är något man lär sig med åren, så är det väl det. Väderprognosen varslade om aprilväder på långfredagen, men solen gassade under förmiddagen med några plusgrader som sällskap och bara lätta vindar. Då fångade vi ögonblicket. Löpning på skare i vårsolen är en ovanligt ovanlig upplevelse. Nu är den upplevd. Molnen drog in när vi var klara. Jag kan fortfarande bli upprymd av tanken på vilka tillfällen till naturupplevelser vårvintern i södra Norrland bär med sig. Att fånga dem, det är vad det handlar om:


För ett par veckor sedan inledde jag ett projekt för att komma i form efter en månad med hosta och inluensaslemmiga lungor. Jag gav upp. Att gå in på ett åttaveckorsschema med målsättningen att springa milen på en tid ned mot 40 minuter var överambitiöst. Jag har skjutit upp planen till efter påsk. Om jag ska jag sätta upp ett omöjligt mål för min löpning, så måste jag åtminstone känna mig bekväm med att springa igen. Och finns det ett bättre sätt att bli det än det här?
Lars tankar vatten.
Skarlöpning nästa.
Start of Season Trail. Större karta här:
I skogen är det fortfarande långt till vår. Och springer man End of Season Trail så här års så är ju banan raka motsatsen till slutet på säsongen. Den har knappt börjat. Start of Season Trail bjöd på snöpuls nästan hela vägen.