fredag 31 maj 2013

Löpningens politiska innehåll

Trötthetschock hade det stått på löpsedlarna. Varför den slog till just den här veckan vet jag inte, men jag inte haft ork att vare sig springa eller skriva. Klockan åtta varje kväll har jag varit kapabel att somna stående. Värmen? Nja, jag tror inte det. Jag har nog mest förlorat energi på annat. Kanske läcker det mest energi i min stundtals frustrerande arbetssituation. I dag var det ändå dags. Jag var på bra humör. Ute var det 25 grader. Adizero, shorts och t-shirt på. En timme till godo och sedan 8,5 kilometer i full fart.
Känslan att springa längs den glittrande ån, där lättklädda människor ligger utslagna och lapar sol i gräset, är skön. Löpningen gick fantastiskt fint. Hypokondrikern i mig kände möjligtvis av lite smärta i höger knäskål. Men strunt i det. Går över. Jag kände att jag hade en tid på 44 inom räckhåll på milen. Nu stannade jag i Badhusparken och gick in istället. Eftersvettningen var mäktig.
Tidigare i veckan hamnade jag i ett samtal över lunchbordet om löpning. Bordet hade börjat tömmas på lunchätare och några nya fyllde på. Jag hamnade mellan skiften. Mellan lunchtuggorna rörde sig samtalet snabbt vidare till sociala medier. Flera vid bordet verkade provocerade av själva kombinationen. Löparrundor på Facebook är ett otyg, verkade de överens om. Nästa steg blev den politiska analysen. Dagens löparboom är en individualistisk företeelse, slog en av mina arbetskamrater fast. En företeelse som står i ett motsatsförhållande till solidariteten inom föreningslivet, som det var förr. Åtminstone på 1960- och 70-talet. Jag kände mig ganska ensam när jag försökte argumentera utifrån en annan ståndpunkt. Löpartävlingar är ju ett praktexempel på vad folk kan göra tillsammans. Dessutom var nog folk förr lika sugna på att mäta sina krafter. Men det hade kanske inte tid. Vasaloppet är ingen ny grej. Samtidigt saknade jag tydliga argument. Inget bra svar på vad som kan ligga bakom det starkt framväxande löparintresset. Vad säger det om vår tid? Mitt replikskifte stannade lamt vid att det enda som skiljer oss från joggarna på 1980-talet är att de inte hade tekniken att lägga ut rundorna på Facebook. Om de hade haft det, så hade de betett sig likadant. Så, vad vet vi?
Kan det här vara en politisk handling?
På kultursidor och på nätet har det förts en debatt om löpning och politik under våren. Jag kommer till den lite längre ner. Först tänkte jag bara rannsaka mig själv. Jag inser ju att det finns en slags grön protest i mitt löparintresse. Skogen har alltid lockat mig. Som du kanske har märkt så bygger ju själva den här bloggen på idén om att springa i den mest naturliga av norrländska miljöer. I skogen. Jag fascineras också av kroppens förmåga att återskapa sig själv och bli starkare. Förutsättningarna blir visserligen sämre med åren, men går absolut att påverka. Tillsammans med motion är kost en viktig faktor. Det finns förstås fler. Även i den delen är jag bärare av en slags grön hälsofilosofi. Kanske inte alltid renlärig. Jag befinner mig ändå i opposition mot skräpmatskulturen. På samma sätt är jag i opposition mot bensinkulturen i trafiken. Dessutom upplever jag en frihetskänsla i löpningen. Jag fantiserar om att springa fort och obehindrat över blöta åkrar, stenskravel och uppför berg. I den sortens handlingar finns en naturlig frihet där kroppen är medlet för upplevelsen. Jag gör det gärna i sällskap. För mig är alltså löpning något annat än narcissism, trots att jag både skriver en blogg i ämnet och emellanåt lägger ut mina rundor på Facebook.
Göran Greider har till och med ett eget lopp. För honom är långlöpning en vänsterrörelse.
Så till debatten, som kanske nådde sin kulmen då liberalen PM Nilsson publicerade en debattartikel i Expressen om sitt lopp tillsammans med vänsterdebattören Göran Gredier under rubriken Kroppsmoralen. Greiders tes, som PM Nilsson återger, är att långlöpning tillsammans är en protest mot västvärldens kortsiktiga tänkande. Han menar att man kan se ett samband mellan finanskrisen och det växande antalet barfotalöpare och långlopp. Det finns ett tidssamband, resonerar Greider, och argumenterar för att löparboomen uttrycker folks strävande efter något beständigt, i motsats till kortsiktigheten i ekonomismen, spekulationerna och lånekulturen som låg bakom kollapsen 2008. "Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen. Det är därför den övre medelklassen springer, säger han (Göran Greider), den längtar efter kroppsarbete", skriver PM Nilsson. Enligt Wikipedia har PM Nilsson själv sprungit milen på 34.06 och kommit på 150:e plats i Stockholm maraton. Han är således en riktigt vass löpare. Göran Greider har till och med ett eget lopp. Greiderloppet runt Årstaviken på söder i Stockholm. Cirka 8,5 kilometer. Precis som min runda i dag. Mot hans teori om löparboomens bakomliggande drivkraft står en annan, mer krass. En nyhet i veckan var sportkedjan Team Sportias ekonomiska trångmål. Företaget har ansökt om rekonstruktion. Lena  Larsson, vd på HUI Research, citeras i TT-artikeln om rekonstruktionen:
- Den starka hälsotrenden i samhället där vi konsumenter investerar väldigt mycket i oss själva, även i en lågkonjunktur, och är väldigt aktiva har gjort att det kommit in många nya aktörer på marknaden.
Hälsotrend och investera i oss själva - det låter inte så Greidersk. Där är vi alltså tillbaka till snacket vid lunchbordet. Sanningen om löparboomen är väl att det inte finns något enkelt, entydigt svar.

måndag 27 maj 2013

Mors dag var en fin dag. Visserligen var det i går. Jag vet. Tänkte ändå passa på att uppmärksamma min sambo, mor till mina barn, som springer lika mycket som jag, och som börjar nå djupa insikter. Så här skrev hon efter sina sju kilometer i går:
Svårare än så behöver det inte vara. Lusten att springa är svår att stå emot när förutsättningarna är de rätta. Som vid Selångerfjärden en försommardag. Bjud bara in känslan.
Ormbunkar och björkar. Grönt mot vita stammar. Ni ser själva. Foto: Karin.
På eftermiddagen badade vi på Sporthallsbadet. Karin simmade tusen meter. Där slår hon mig med bassänglängder. Själv sprang jag dit. Invigde mina nya skor. Fjäderlätta, precis som namnet Adizero Feather antyder. Lättsprungna. Testade 10 kilometer. Startade kall och tog distansen på 45.49. Vore fel att inte erkänna att skorna bidrog till löparglädjen. Kanske kan jag pressa mig ned mot 44 innan sommaren är slut. Snabbare? 43.45? Tar jag tiden nästa år så blir det 43 vid 45. Vore snyggt. I dag tog jag en sväng till Friskis och Svettis på lunchen. Två timmars träning tack vara friskvårdstimmen. Sprang dit. Kände av en liten muskelsmärta på ovansidan av vänster fot. Har inte känt den tidigare. Antagligen något som går över. Kul är det i alla fall att springa i dojorna. Känner mig mer lockad av asfalt och väg än på mycket länge. Materialeffekten.
På tal om materialsporter. Jag är fortfarande på jakt efter en skogscykel. För att klara utgiften måste jag sälja min racer. En skönhet från USA. En Cannondale Caad 9. Du vet var den finns om du är intresserad.

lördag 25 maj 2013

Två gånger intervaller i Skönvik

Slalombackar funkar lika bra
på sommaren som på vintern.
I dag blev det intervaller i Skönviksbacken. Valet av backe kom sig av att jag var i Birsta för att köpa ett par nya dojor. Ett par renodlade asfaltsskor. Provsprang löpbandet och pratade lite löpning med försäljaren på Team Sportia. Valde sedan ett par knallgula Adizero Feather. Skorna ska jag ha när jag kör snabbare pass på hårt underlag. Tyvärr kunde jag inte betala. Kortet krånglade. Istället fick jag lägga skorna bakom kassadisken och åka ut till Skönviksbacken. Om förra veckan bjöd på ovanligt många mil, så har det varit knapert den här veckan. Måndag och tisdag var återhämtningsdagar. Onsdag och torsdag kom annat emellan. Dessutom har jag jobbat kväll. Gårdagen bjöd i alla fall på ett fyspass. Först lyfte jag ut en jäkla massa skrot ur boden hemma och sedan fyllde jag på med ved. Alltid något. Funktionell träning. Intervallpassen var alltså de första löpstegen sedan i söndags. Jag körde två olika varianter, som tillsammans tog ungefär en timme. När jag kom till backen trodde jag först att jag var ensam. Men inte. Två till var där. Vi möttes flåsande. Sedan ett hej och en korthuggen kommentar om att "backen är rätt brant ändå". Ja, man åker slalom där på vintern. Sammanlagt blev det cirka sju kilometer och 400 meter stigning. Pass #1 först fem minuter uppvärmning och sedan 30 sekunder lätt nedför och en minut hårt uppför tio gånger. Ska sägas att hårt i sammanhanget inte är lika med snabbt. Istället att gå på upp mot max för att få rätt effekt. Strax under mjölksyra. Kanske hade det gått lika fort att gå:
Så här blev höjdkurvan:
Pass #2 körde jag pyramidintervaller. Hårt en minut uppför, lätt 30 sekunder utför, hårt två minuter uppför, lätt en minut utför och så vidare:
Så här blev höjdkurvan:
Pass #1 blev alltså något längre medan stigningen blev något högre i pass #2. Att springa intervaller i backe är verkligen bra träning. Hjärtat får jobba hårt. Vaderna, baksidan av låren och sätet får sig en omgång.



söndag 19 maj 2013

Glaciärlöpning i Sundsvall


Försommarvärmen håller i sig. I dag blev det en ny tidig morgon med långlöpning. Fantastisk sådan. Både morgonen och långlöpningen. Ute i skogen går det nästan att ta på växtkraften. När värmen och ljuset flödar in mellan granarna knakar det bara till, för att uttrycka det profant. Turen påminner en del om den som jag var ute på i fredags med Lars M. Något kortare och med marginellt lägre grad av stigning. Samtidigt höll Lars B och jag något högre tempo. Start i Sidsjö och sedan klättring upp till Södra berget. Först via milspåret upp till Ängen och därifrån ned till LV5-området och vidare mot foten av slalombacken. Där passade vi sedan på att pressa oss upp till toppen i solgasset. Alltså ett exempel på vad man ska försöka undvika i ett riktigt långlopp. Då är det gå som gäller när det är för tungt att springa. I Södra bergets slalombacken ligger det fortfarande drivor kvar. Sundsvalls egen lilla glaciär.


Så här kan löparglädje också se ut. Lars B visar.


lördag 18 maj 2013

Värdet av att gå tom kan vara högt


 Årets första sommardag? Turen mellan Selånger och Sidsjö bjöd i alla fall på sommarvärme den 17 maj. Inte ett moln, blå himmel och på den faluröda vedboden vid Klissbergsstugan visade väggtermometern 21 grader. Murklorna på stigen ner mot Sidsjö var förstås ett annat försommartecken. Vi var ute i drygt tre timmar Lars M och jag. Enligt Runkeeper gjorde jag av med ungefär 2000 kcal. Mellan tummen och pekfingret samma mängd energi som jag gör av med en normal dag och kompenserar med käk. Naturligtvis räckte inte en deciliter mandel och en näve russin, som jag plockat med mig i en påse tillsammans med ett par deciliter vatten. Särskilt inte som vi fick dela broderligt. Vi missade snacket inför löpningen och provianteringen och Lars drog i väg tomhänt. Att gå tom är förstås en nyttig erfarenhet i sig. För mig slog hungern till efter två och en halv timme. För att klara Öppet fjäll, med tredubbel stigning och ytterligare 16 kilometers löpning, så är det förstås vitalt att sköta energipåfyllningen med bättre precision. Före gårdagens tur hade jag grundat med en tallrik havregrynsgröt, ett äpple och en kopp kaffe. Ett kokt ägg till gröten och sedan ytterligare ett par ägg under själva turen hade suttit fint. Mat och löpning är en vetenskap i sig.



tisdag 14 maj 2013

Intervaller funkar bäst i en vårskog

Selångerfjärden.
Ska man plåga sig med intervaller så kan man lika gärna göra det på en plats man tycker om. Så tänker i alla fall jag. Därför valde jag att köra pyramidintervaller i vårskogen vid Selångerfjärden i dag. Långturer i all ära, men med två sjuklingar hemma, ett barn och en katt, så är intervaller solklart mest tidseffektivt. Allt var överstökat på knappt en timme - inklusive uppvärmning, nedjoggning och stretchning. Ingången till det här lilla paradiset finns strax nedanför IP. Till höger en inbjudande bädd av vitsippor, träd som börjar skifta i ljusgrönt och en mjuk stig att sätta fötterna på. Jag rekommenderar dubbar på dojorna. 

Jag är ingen löpargasell, men var ändå på grönbete.
Intervallträning är avslöjande. Till exempel visar dagens tur, med all önskvärd tydlighet, att jag inte är någon löpargasell. Samtidigt är intervaller rätt kul att köra när man väl kommit i gång. Att passera puckeln, här fyra minuter i relativ maxfart, är en triumf i sig. Sista intervallen på en minut kändes bara skön. Jag tror inte heller det finns en enda träningsexpert på jordklotet, som inte rekommenderar intervaller för den som vill öka sin maximala syreupptagningsförmåga och förbättra sin löpteknik. Så här gick det för mig i dag.






måndag 13 maj 2013

Naturen, cykelveckan, Moon rider och mods har mig gemensamt

Jag är naturromantiker, har alltid varit det och kommer antagligen att förbli det. Vid 16 sålde jag moppen. Kände att jag störde. På sommarnätterna hörde man lommens klagande läte från sjön Marmen där jag växte upp. Jag blaskade med avfettningsmedel och bensin på villatomten och inom mig växte ångesten för att naturen skulle dö. Då var det 1980-tal och debatten om säldöden började blossa upp. Härdsmältan i Tjernobyl blev världsnyhet en något år senare. Miljögifter var nyhetsstoff och Miljöpartiet växte till.

Jag skryter gärna ohejdat om att jag har Sundsvalls vackraste cykelväg till jobbet. Så här såg det ut på väg hem i  går kväll. Skicka gärna bilder på din cykelväg. Kanske läge för en liten tävling?
På gymnasiet höll jag mitt första föredrag - om Greenpeace och aktivistfartyget Rainbow Warrior. För moppepengarna hade jag köpt en racercykel. Jag försökte köra i kapp med bussen från stan och förlorade. I dag kan jag ibland bete mig ungefär likadant. I Sundsvall drar cykelveckan i gång i dag. Jag är inte involverad på annat sätt än att jag cyklar själv. I morse gjorde jag ett litet undantag med bil och passade på att göra en räkneövning. Eftersom jag är ledig och familjen var sen, så jag skjutsade jag allihop till skolan och jobbet. På vägen kunde jag räkna till två cyklister i Bergsåker, en till på Haga och så tre nere på stan. Den som vill se ett skifte i trafiken har en del att jobba med. Mest bestående är ändå intrycket från parkeringsfickan utanför skolan där jag lämnar min äldsta tjej. Precis när jag stannat blåste en blank Saab förbi bara en halvmeter från bakdörren där mitt barn skulle kliva ut. Mänsklig dumhet finns det så gott om. Stå bara stilla så ramlar den över dig. På bloggen Cykelsmart redovisades nyligen en undersökning om Sveriges bästa cykelkommuner. En rankningslista som tagits fram tillsammans med Cykelfrämjandet. Sundsvall finns med på plats 50. Näst sist. Allra sist ligger länsgrannen Örnsköldsvik. Alltså: i botten två kommuner i skogslänet Västernorrland. Enligt Cykelsmart har drygt 4700 personer betygsatt sina hemkommuner på en tiogradig skala. Rikssnittet är 6,16. Sundsvall får 5,27. Västerås toppar med 7,59. Hela blogginlägget med den kompletta listan kan du läsa här. När det gäller cykling så finns en annan, estetisk aspekt, som jag själv är väldigt svag för. I den danska dokumentären Moon Rider - the movie återges den i koncentrat. Har du inte sett dokumentären, så kan du göra det till den 20 maj på SVT Play. På You Tube finns, så vitt jag vet, bara en trailer. Kolla in den här:


På tal om estetik och cykling så är väl antagligen Sir Bradley Wiggins den som ligger allra längst fram i den internationella cykeleliten. Tour de France-vinnaren och OS-guldmedaljören har tagit fram en kollektion i samarbete med det brittiska klädmärket Fred Perry. Där fusionerar Bradley Wiggins cykelsport med modnostaligi på ett sätt som får mig att längta efter en ny brittisk våg. Låt den komma. Skölj bort all bensinångande Rockabilly från Sundsvalls gator, skogsbilvägar och torg en gång för alla.

Sir Bradley.

torsdag 9 maj 2013

40 med kondis som en 80-åring inte alltid fel

Bengt Eriksson 81 år från Älvdalen porträtterades i Dalarnas Tidningar inför sitt 60:e Vasalopp. 
Några år före jag fyllde 40 gick det upp för mig att min kropp har ett bäst före datum. Jag såg mig själv i spegeln, vände mig i profil och mitt på kroppen avslöjade magen att jag slutat ägna mig åt träning i väsentlig mening. Promenader, cykelturer, sporadisk skidåkning kunde inte hålla emot gravitationen. Inga magmuskler höll innandömet på plats. Jag var i början av min 40-årskris och tänkte jobbiga tankar om döden. Även om dödstankarna hängde kvar ett tag så blev sit ups varje morgon i alla fall ett ganska enkelt sätt att hålla magen på plats. I dag är träningen en viktig del av mitt liv. Vid 43 har jag också kommit till en ny insikt - det där med kroppens bäst före datum stämmer inte riktigt. Regelbunden och delvis hård träning, bra matvanor och lyckan att slippa sjukdom kan göra ett litet mirakel. Som tur är pågår också forskning på området. Enligt en undersökning från Mittuniversitetet så ska visst livslång uthållighetsträning vara själva grejen. Forskare vid Mittuniversitetet (Miun) har tillsammans med forskare i bland annat USA jämfört äldre manliga skidåkare med otränade gubbar i samma ålder. Nu pratar vi om män 80 plus. I undersökningen ska bland annat en 93-årig dubbel olympisk guldmedaljör och världens mesta Vasaloppsåkare, som jag tror är Bengt Eriksson från Älvdalen, ha deltagit i gänget med vältränade gubbar. Miun skriver i ett pressmeddelande att undersökningen visar att de här supergubbarna (mitt ordval) hade de högsta värdena för syreupptagningsförmåga som någonsin uppmätts för folk i deras ålder. Deras kondition är tydligen så bra att de kan jämföras med hälften så gamla män som inte ägnar sig åt uthållighetsträning. Vore ju rätt skönt att kunna fortsätta med skogsturerna ända upp i 80-årsåldern, tänker jag. Njutningen av att kunna röra sig snabbt genom skogen är mycket speciell. Ser mig själv vingla fram över stock och sten, gråhårig och med säckiga löpartights. Nåja, slutsatsen från undersökningen är att kroppen har en fantastisk potential. Ge den bara rätt förutsättningar så håller den hela vägen. Den tanken gillar jag att applicera på mig själv.

söndag 5 maj 2013

Klissberget mycket bättre än sitt rykte


Klissberget är kanske mest känt för det obehagliga mord som ägde rum där för några år sedan då en lokal droghandlare fördes bort och avrättades. Kroppen hittades av en hundägare en bit upp på ett hygge. En annan sida av Klissberget är att det bjuder på riktigt fin skogslöpning. Toppen mäter 266 meter över havet, inte 290 meter som jag felaktigt påstod under dagens runda, som startade vid Prästtjärnen nedanför Selånger kyrka. Du får alltså plussa på några kilometer på den en röda stigmarkeringen på kartan. Markeringen är stympad eftersom jag glömde att köra igång Runkeeper. Klissrundan bjuder på varierad terräng. Första fyra kilometerna går i stort sett uppför. Efter E14 följer en fin skogsbilväg. Därifrån viker man av mot Klissbergsstugan på en skön stig. En skylt på vänster sida pekar ut leden. Ta sikte på masten. Sista biten mot toppen är riktigt bra. Har farten varit hög, vilken den inte var idag, kan det vara kul att se vad man går för de sista hundra meterna före drickapausen. En spurt om bergspriset, så att säga. Tyvärr visade sig en del av leden på vägen ned mot Nacksta vara igenvuxen med sly. Som du ser på splittiderna så handlar det alltså inte om att springa raka spåret. I och för sig gillar jag när det kör ihop sig, blir riktigt grisigt och man får slugga sig fram. Men visst, som Peter Wiklander, ny bekantskap som utgjorde sällskap tillsammans med Lars Beckman i dag, sa: Det känns lite som svampplockning. Jo visst, men sedan bar det av riktigt bra utför. Att forsa fram genom skogen känns ursprungligt. Upplevelsen av fart är speciell när man har fullt sjå att att hålla fötterna i styr och hitta rätt väg utför. Att snava kan vara brutalt. Låter lite löjligt kanske, men en hjälm vore faktiskt rätt bra att ibland. Definitivt glasögon. En kvist i ögat är inte heller något vidare. Rundan avslutas längs Selångerån. På väg dit får man passera genom bostadsområdet Nacksta. Ett fint pass idag alltså. På tisdag kör vi intervaller med SOK i Silobacken. Tar bra, kan jag lova. Här är lite bilder från Klissrundan.














fredag 3 maj 2013

Terränglöpning ett stenkast från Stenstan

Löpning på stig och löpning på väg. För mig är det två helt olika sporter. Jag undviker vägarna. Jag väljer att springa i gräset bredvid om det går. Löpning på väg utmanar min löpteknik. På vägen känner jag mig lågt växlad. Trög. I skogen upplever jag min kropp ändamålsenlig. Jag antar att många tycker tvärtom. Är högt växlade och har en löpteknik anpassad för jämnt underlag. Utmaningen för mig borde alltså vara att springa på väg. Att skaffa mig skaplig teknik. Lära mig löpa med flyt när det ska gå lätt. Men jag drar mig för att göra det. I veckan har jag sprungit tre korta rundor inne i centrala Sundsvall. Sträckorna på asfalt har varit begränsade. Faktum är att i den här stan har vi utmärkt skogsterräng bara ett stenkast från Stenstan. Här är några exempel.

Den här rundan startar en bit nedanför toppen av Norra berget. Börjar alltså uppför på en mjuk stig för att sedan ringla ned mot foten av berget mestadels på grus. Sista biten är jämn och fin genom en park vid ån. Där går det med fördel att springa på gräs alternativt på grus på den fina gångvägen.

Här är det trapporna upp till Norra berget som gäller. Passar bra för den som vill  ta ut sig totalt.

Ungefär halva den här rundan går på asfalt. Andra halvan går på grus, stig och till och med i obanad terräng nedför bergssluttningen mellan punkthusen vid foten av berget. Bra lunchrunda för den som vill skaka av sig kontorsstressen.