söndag 31 maj 2015

Tack för festen Internationella!

Gänget vid tidtagaruret. Khalif till vänster och Najeem till höger.
Att fjärde Sidsjöloppet skulle avgöras i försommarvärme och sol var lite oväntat, men plötsligt händer det. Loppet liksom kilade in sig mellan två massiva lågtryck. Tajming är ett passande ord. Eller som en skämtare skrev på Facebook i dag: det var då ett fasligt gnäll på den svenska sommaren, själv tycker jag det är årets bästa dag ...  Vi fick en skön löparfest där uppe vid sjön. Blå himmel, osande grillar, musik och avslappnad stämning. Tack för det Internationella föreningen! Jan Westerberg, IFK Umeå, sprang in på 33,59 på 10 km och första kvinna över mållinjen på distansen var Katarina Olsson på 39,27. Båda i överlägsen stil. Gebremeskel Elias, som också knutits till IFK Umeå, passade på att vinna 3 kilometer på 10,17 och sedan växla upp till 10 km där han sprang in som tvåa på 36,36. Han är bara 19 och är uppenbarligen en jäkel på att springa. Hoppas han väljer att satsa på löpningen, även om fotbollen drar. Zara Lundgren vann damklassen på 3 km på 11,51. Själv linkade jag av banan i gubbklassen med en ömmande ljumske. Hela resultatlistan hittar du här.
Kontrollrummet.

Karin och Billy.

Najeem.

Raage.

Niklas.

Karin, Raage och Pessi.

Bo Schefström och Jimmy Siltamäki.

Grillkockar.

Gebremeskel Elias.


Anna.

Lars.

Robert Vestberg spanar i samspråk med Bo Schefström och andra löparess.

Stretching.

Trumklubben.

Jan Westerberg och Gebremeskel Elias.

Magdans.


Jan Westerberg.


Jag och Susanne.

fredag 29 maj 2015

Löpningens gröna korridor

Grönt är skönt.
Nutiden är så full av åsikter och så lite fakta. Då är frågan: är detta påstående en åsikt eller fakta? Jag vete fan, men så upplever jag i alla fall min samtid. När vi var ute och sprang tidigare i veckan, på Norra bergets sydsluttning, var grönskan precis så där ljusgrön som den bara kan vara i slutet av maj, när månaden varit ovanligt kall. En grön korridor, tänkte jag. Här hemma söker jag fakta om gröna korridorer och hamnar i logistikens förlovade land. EU-kommissionen lanserade visst begreppet 2007 "för att stärka logistikbraschens konkurrenskraft och skapa hållbara lösningar i dag och i framtiden". Låter ju bra, tänker jag, samtidigt som poesin i min gröna korridor dör. Jag ger inte upp utan fortsätter söka. Letar något som finns men inte syns, som skogen för alla träd. Mitt i bladverket hittar jag kopplingen mellan majgrönskan och löpningen, klorofyll, nyckeln till fotosyntesen, grundförutsättningen för att syreberedarn varelser som vi ska kunna leva, och springa. Googlingen ger mer svar. Klorofyll har en grundstruktur som har likheter med blodets hemoglobin, molekylen som transporterar syre ut till kroppens alla celler via det invecklade logistiknätverket som blodkärlen utgör. Liv och löpning, är det inte poesi så säg? En grön process som producerar, en röd som konsumerar. Livets stora mysterium är väl hur sjutton det kunde bli så här? Vi löpare är intimt sammankopplade med bladverket, så genuint beroende av grönskan. Detta är fakta, inte en åsikt. Utan det ena, inte det andra. Och att springa i den gröna korridoren är alltså inte bara en fråga om logistik, utan ett poetiskt mysterium på ben som rör sig från A till B. I morgon springer mina runt Sidsjön - på Sidsjöloppet.

måndag 18 maj 2015

Niplöpning i Nipstaden - give it a go!


Om du åker till Sollefteå, så har du inget val. Springer du inte förbi dem, så springer du uppför dem eller nedför dem. Niporna, rasbranterna som formar landskapet där åarna och älvarna skär dujpt genom sand och silt, som Statens geotekniska institut så vackert uttrycker det. Upp till 60 meter höga lutar de sig över iskalla älvvattnet i Nipstaden Sollefteå i nordvästra Ångermanland. Om du är där, så rekommenderar jag att du tar en tur längs vattnet och utforskar skönheten. Jag och Karin var där i söndags. Vi rullade in på Risöns campingplats vid elvatiden. Luften var fortfarande sval, snudd på kylig, som ett tystlåtet norrländskt vemod vilande över trästaden. Medan ekipage med fisketurister packade ihop och började checka ut snörade vi på oss löparskorna och sprang i väg. Först över till södra älvstranden. Där mötte vi andra, som nyligen anlänt från helt andra delar av världen. Att komma hit som flykting från krigszoner i Syrien, Irak, Eritrea och Somalia hit, måste vara en nästan overklig känsla. Därifrån tog vi oss över hängbron till Hågestaön, där jättelika tallar sprider barr över sanden och en känsla av forntid.
Hängbron gungar under löpstegen.
Jättelika tallar sprider barr och en känsla av forntid.
Stigarna är mjuka.
Hamstrings kan bli stela av för mycket kettlebell.
Stigarna är mjuka och tystnaden välkomnande. På tillbakavägen träffade vi en familj vid älvkanten. Dottern i en solstol, mamman halvvägs mot vattnet, pappan med ett fiskespö. När jag sa hej fick jag ett förvånat leende till svar. Samma språk, men helt andra ord. Själv är jag född i Härnösand och var skriven i Gudmundrå församling, Kramfors, när min familj flyttade till Sundsvall. Redan då var näringslivet, som en gång byggts upp kring flottningen, sågverken, träindustrin och sjöfarten på tillbakagång i Ådalen efter blomstringsperioden under 1950-talet och 1960-talet. Arbetsmarknaden var bättre för mina föräldrar tio mil söderut och vi gjorde som många andra, flyttade. Deras flyttlass hade redan rullat söderut en gång från Norrbotten och Västerbotten. När jag numera åker riksväg 90 från Hälledal och vidare mot Kramfors slås jag av naturens skönhet, men också av förfallet. Tomma hus kantar vägen. Flagnande tak. Få verkar vara beredda att låna för att investera i nya. I Bollstabruk är det bara de nyplanterade träden som kantar vägen genom centrum som spirar. Resten verkar döende. Igenbommade skyltfönster. Inga butiker. Framtiden verkar ha flyttat därifrån för länge sedan. Även i Sollefteå finns problem. Befolkningspyramiden liknar ett timglas och är på väg att vändas upp och ned. det börjar bli länge sedan som staden bars upp av sina regementen och stora offentliga verksamheter, men stoltheten verkar leva starkt hos de som bor där. Indignationen är stor över det senaste statliga myndighetsbeslutet att flytta Lantmäteriverket. Sollefteåborna odlar sin stolthet. Orten är inte bara en plats på kartan, utan något som många även bär inom sig. Efter löpningen besöker vi Hallstabergets spa. Hotellet är nyrenoverat. Vi äter och badar bastu. Serveringspersonalen bär vita uniformsjackor med guldgula detaljer. Vi blir bjudna på kaffet, tackar och tar emot. Vi är nästan ensamma tills dess att ett sällskap konferensgäster från Sundsvall anländer. Pengarna rullar in. Kommunens stora ekonomiska insats i anläggningen var kanske för stor, men ändå rimlig. Vad var alternativet? När det förs på tal att kraftbolagen borde betala skatt på de orter där de har kraftverken, så brukar jag argumentera emot. Anledningen är att jag tycker att pengarna ska komma så många som möjligt till del, och det gör de bäst via statskassan, resonerar jag. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på vilken nytta de skulle göra på orter som Sollefteå istället. Där är det nästan bara Eons röda skyltar som blänker.

Österåsens hälsohem, en angelägenhet för Sollefteåborna, men ifrågasatt och med ett stort renoveringsbehov. 
Ett par kilometer utanför centrum står till exempel det landstingsdrivna hälsohemmet i Österåsen och förfaller, tyngt av dålig ekonomi och lika stort renoveringsbehov. Vägen dit är perforerad av tjälskott. Om Eon beskattades på platsen, så skulle en strid ström av pengar rinna in till kommunkassan och jämna ut oddsen inför framtiden. Och i inlandet är framtiden, inte alltid rättvist, alldeles för lätt att måla i mörka färger. Sant är i alla fall att det inte saknas utmaningar, trots allt det fina. I min värld är Sollefteå verkligen en plats värd att utforska. Därför tycker jag att du nästa gång ska välja en hemester och sätta sprätt på pengarna på någon av stans restauranger, istället för att bränna dem på en weekend i Stockholm eller i någon internationell metropol. Varför? Kontakta gärna Fredrik Modin, som försåg oss med en karta över niplöpningen, och garanterat har ett svar. Han har en hemsida som heter Soulefteå - sånt jag gillar med Sollefteå. Jag förstår varför.

Karin vid hopptornet på Hallstaberget med Sollefteå i bakgrunden. Vackert, alltihop. 

onsdag 13 maj 2015

Här uppstår möjligheten till något viktigt

Väldelad artikel från Runners World som jag snubblade över på Facebook och som bekräftade min tes om korta intervaller.

Varför skriver jag egentligen om löpning när det finns tidningar som Runners World, som gör det så mycket bättre? Ja, varför inte? Jag tycker ju att det är roligt, nästan lika roligt som att springa. Dessutom är det en anledning att kanske berätta något viktigt, i alla fall någon gång ibland. Genom att skriva uppstår i alla fall möjligheten och världen är full av viktiga saker, som det här:
Ladda ner podden En svensk tiger. Kunskap och civilkurage kan hålla oss borta från avgrunden.
Om du står på huvudet i en rabatt i helgen, eller tar en skön löprunda, så kan du ju passa på att även ge insidan av huvudet lite näring. Jag rekommenderar verkligen lyssning av podden En svensk tiger med Ola Larsmo och Henrik Arnstad, om modernhistoria (ja, det heter så). Podden gräver i fascismens, rasismens, antisemitismens, islamofobins och antiromanismens djupa rötter, som skjuter färska skott i vår samtid. Motmedlet är kunskap tillsammans med civilkurage. Ladda ner och lyssna! För att återknyta till Runners World, som i en väldelad artikel tar upp sprintintervaller, som komplement till harvandet på långpassen. Jag snubblade över artikeln på Facebook i dag, som om algoritmen kände av att jag är mitt inne i en period av intervaller. Och just korta sprintintervaller har funderat på lite extra. Running Sundsvall har öppna intervallpass på tisdagar, där vi körde 15 sekunder i hög fart varvat med 15 sekunders vila i massor förra veckan. I går tog vi långa backintervaller, samtidigt som jag och delar av min familj klämde in intervaller på Baldershovs löparbana i söndags. För en trög långlöpare gör det otroligt stor nytta att springa i hög fart. Träningseffekten är fantastisk. Att maxa korta sträckor utmanar kroppens invanda, sävliga långloppsmönster. När vi var på Baldershov så bjöd vädret på sju grader och regn. Ändå var det en njutning. Jag har redan bokat in nästa sprintpass.
Söndagsnöje med familjen.

onsdag 6 maj 2015

Ultralöpningens hemlighet enligt Scott Jurek

Jag är inte övertygad om att det är det bästa sättet att marknadsföra en bok, men det skadar nog inte heller med en boktrailer. Fast Scott Jurek, legend till trots, har antagligen haft betydligt större hjälp av Christopher McDougall, som placerar honom centralt sin kultförklarade reportagebok Born to Run. Själv fick jag Scott Jureks självbiografi i handen förra veckan och har haft svårt att lägga från mig den sedan dess. Den ger ett svar på frågan om varför någon frivilligt utsätter sig för den monumentala ansträngning som det innebär att springa 16 mil på lite drygt 15 timmar. Egentligen borde du läsa den själv, men ska jag sammanfatta den så börjar jag här. Scott Jurek är inte mer än 41, född i oktober 1973, och gav ut sin självbiografi 2012. Då hade han tillryggalagt en löparkarriär som placerar honom för evigt i ultralöparnas Pantheon. Han vann sitt första Western States 100 miles (Western States Endurance Run) som 23-åring och tog sedan sju raka. 2014 satte han ett mer eller mindre oslagbart rekord på 15:36:27 (som sedan krossats fem gånger och i dag innehas av Timothy Olson, 14:46:44 ...). Vad jag förundras över hur djupt Scott Jurek sökte och fann svar redan som mycket ung. I boken återkommer han upprepade gånger till frågan varför och berättar om sin brutala pappas ständiga svar "ibland gör man bara saker". Det är liksom mellan den frågan och det kategoriska svaret som han sedan pressar fram sin löparstyrka. En process som sker i lika hög grad i Scott Jureks huvud som i hans kropp. Sitt träningsprogram utvecklar han sedan med sig själv som levande laboratorium, i ett sammanhang som präglas av det grungiga, alternativa amerikanska 1990-talet. Underbart. Han gör det också med viss distans. Jag får intrycket av en ödmjuk människa, som alltid stannar kvar vid mållinjen för att hedra sina medtävlare. Sina mål har han nått genom extrem träning, tävling, förfinad extrem träning, som utöver mångdubbla maratonpass i skog, sumpmark och berg även omfattar långpass med skarpt fokus på löpteknik och intervaller. Jag fascineras särskilt av hans resa in i den österländska mystiska traditionen, som går via veganism, rawfood och andningsteknik. Bushido, där han är löparen istället för krigaren. I ett av bokens nyckelkapitel skriver Scott Jurek att han ofta får frågan om varför han springer så extrema distanser när det går att rulla fram i skön fart under lummiga trädkronor? Svaret breder han egentligen ut över hela boken, men ett av sina viktigaste delsvar ger han läsaren ungefär mitt i boken: liksom alla andra ultralöpare, som är en udda sekt i löparvärlden, om än på kraftigt tillväxt, är att han söker efter transcendens. Känner suget efter att springa in i "zonen", där det omöjliga blir möjligt. Utan att hamna där pallar ingen ett ultralopp. Jag har själv vid ett enda tillfälle befunnit mig i något som skulle kunna liknas vid "zonen", på Axa Fjällmaraton 2013. Jag kände visserligen ingen smärta för att nå dit, men upplevde ändå den mentala kicken ensam på fjället, fri från andra bekymmer än att springa vidare. Jag vill dit igen. Scott Jureks bok är både förbannat underhållande och lärorik. Jag nämnde Born to Run inledningsvis - boken som lyfte barfotalöpningen till skyarna och skapade en global trend. En jämförelse mellan den och Eat and run är befogad. Christopher McDougall, som ju är journalist i första hand och löpare i andra hand (förlåt mig Chrisopher), har en reportagestil som sorterar i den amerikanska gonzo-kategorin. Slängig, självupplevd och stundtals galen. Emellanåt kan det gläsfsiga tugget störa läsupplevelsen, även om boken är bra. Scott Jureks biografi är dock mer än så. Gonzo-tonläget finns även där, men då kopplat till de karaktärer han berättar om - en brokig skara galna löpare. Berättarstilen är däremot inte lika gå-påig som i Born to run. Scott Jureks medförfattare, Steve Friedman, har gjort ett gott hantverk. Jag hade själv förmånen att få intervjua Sophia Sundberg, landslagsmeriterad ultralöpare från Sundsvall, när vi gjorde en grej till Sundsvalls Nyheter om sommarens lopp i Sundsvallsregionen. Här är hela listan - 29 stycken inom en och en halv timmes räckhåll med bil:
Vill du läsa artikeln? Klicka här.
Sophia berättar i artikeln vad en helt vanlig löpare ska tänka på för att fixa distanserna. Här kan du läsa hela artikeln på ST.nu. Och hör här, även Sophia Sundberg har lämnat köttdieten, om än inte lika magnifikt radikalt som Scott Jurek. Hon både mår och springer bättre utan kött i magen, även om hon fortfarande har fisk kvar på menyn. Lustigt nog är Sophia Sundberg inte heller ensam om att komma från Sundsvall och springa för ultralandslaget. När jag förde detta på tal visade det sig faktiskt att hon inte kände till att även Annika Nilrud, som till vardags springer för västkustklubben Hälle IF, också är från staden mellan bergen. Kul att få berätta det. Behöver jag nämna att även superstjärnan Emelie Forsberg är från Härnösand, 50 kilometer norr om Sundsvall. Visst måste det vara något med vattnet?