torsdag 29 augusti 2013

"Använd era intellekt för faan ..."

Bo Magnus Salenius.
"Lokalsamhällen i hela Norden håller på att raseras och det enda ni bryr er om är era jäävla papperstidningar. Gå ut och gör något. Använd era intellekt för faan ..."
Bo Magnus Salenius levererar analysen på effektfull finlandssvenska. Sedan lutar han sig bakåt i den bekväma skinnfåtöljen i hotellobbyn på Clarion Sign. I ena handen en stor drink. I ansiktet ett brett flin. Tänk att ha honom som chefredaktör, tänker jag i tågkupén på väg hem till Sundsvall. Då skulle det hända grejer. Kanske en helt ny journalistik - granskande, debattväckande och djupt engagerad i utgivningsorten. Men Bo Magnus Salenius gör nog rätt i att fortsätta som organisationskonsult. Mediebranschen gungar. Som föreläsare, processledare och inspiratör är Bo Magnus Salenius också lysande. Akademiskt torr. Samtidigt en burdus estradör. Just tanken på den där nya journalistiken, som kanske inte är så ny när allt kommer omkring, utan snarare injicerad med en ny vilja, var nog det som klarnade mest under de här kursdagarna. Klicket kom när jag sprang runt Karlbergskanalen kvart över sex på onsdagsmorgonen. Salenius ord blev levande när hjärnan fick syre. Poängen är att journalistiken och publicistiken i avfolkningsorterna måste ta ett stort kliv inåt. In i människors liv. Hjälpa folk att lösa deras problem. På riktigt alltså. Då kommer de i alla fall att ha en bättre anledning än i dag att betala för utgivningen även i framtiden. Digitalt eller på papper. Några andra reflexioner från mina löprundor i Stockholm är:

  • Att det inte fastnar några kottar under mina Adizero när jag springer i storstan.
  • Att det är rätt enahanda att alltid springa samma runda.
  • Att det verkar finnas hur mycket pengar som helst i Stockholm. 
  • Att pengarna bara är väldigt ojämnt fördelade.
Stockholm.



måndag 26 augusti 2013

Löpning i Stockholmsterräng

Löpning i Stockholmsterräng. Runkeeper klarade inte riktigt av att hitta rätt väg inledningsvis. Signalerna studsade mellan masterna. Den uppmätta tiden och distansen blev där efter, som ett zick-zackmönster första biten på Torsgatan. Gissningsvis är rundan cirka 14 kilometer.
"Ja, jag rimmar på från undergroundnivå. Siktar mot toppen så långt jag kan nå. Åh, jag kommer in rullar hårt i Stockholmsterräng..." Rimmet är Petter Alexis Askergrens. Hur är löpning i Stockholmsterrängen då? Inte är man ensam i alla fall. Jag bodde många år här nere. Hade mina första adresser i Vasastan och Birkastan. Då brukade jag jogga runt Karlbergskanalen. Herregud, det är 20 år sedan. Sedan dess har jag egentligen inte sprungit just där. Därför såg jag verkligen fram emot att göra det i kväll. Som att få återse en gammal vän. Dessutom har jag suttit nästan hela dagen. Jag är på jobbkonferens. Lämnade Sundsvall med tåg halv sex i morse. Med andra ord var det förlösande att springa ut från hotellet vid sextiden. Kände ren och skär löparglädje. Lust. Stråket längs Karlbergskanalen, via slottet och sedan Pampas marina bort mot Huvudsta är förstås lika fint som tidigare. Skillnaden är att det är så många fler löpare i dag. I kväll var det riktigt trångt faktiskt på vissa ställen. Fick smita emellan och bromsa in. Socialt påtvingade intervaller, så att säga. Visst är det kul, på sitt sätt. Att springa bland en massa andra löparglada människor på det sättet är lite som att springa ett lopp. Sedan så är det förstås att lätt att slås av vilka fantastiska möjligheter vi har i Norrland. Helt ostörda kan vi sträcka ut benen över bergen och genom skogarna. En rikedom i sig.
Korsningen Vasagatan och Kungsgatan. Själva slutklämmen på rundan som jag avslutade på Clarion Sign på Norra bantorget.

fredag 23 augusti 2013

Löpning längs ett riksintresse

Svaret på varför jag springer finns i den här bilden.
Augustinatten är mörk. Ögonen har inte vant sig. Fortfarande inställda på skarpt sommarljus. September knackar snart på dörren, även om augustimånen fortfarande kikar ned på mig från natthimlen. Själv såg jag solen krypa till kojs tidigare i kväll. Jag och Lars B tog en tur på Norra berget. Solen nickade till bakom molnslöjorna när vi sprang förbi Bureplatsen, som du ser på bilden. Kanske är det som allra bäst nu, tänker jag. Marken är torr. Luften sval. Formen är god. Min löparkompis Lars M använde samma ord när han berättade om sin skogstur tidigare i dag. Bättre blir det inte, som sagt. Tidigare i veckan körde jag långa intervaller längs Selångersån. En slags variant på tusingar. Rusch 4.30 och sedan en minuts vila. Hann med sex. Utmärkt träning för att få fart på benen. För att få upp tempot. Ligger i fas för en formtoppning inför Berg till berg, om det nu blir av. Med risk för att låta överdrivet positiv tänkte jag även passa på att lyfta fram stråket längs Selångersån som något alldeles extra. Gång- och cykelvägarna längs vattendraget är som gjorda för löpning. Ån i sig är ett riksintresse för miljövård. Vattendraget anses ha stor betydelse för havsöringen. Uppströms, där ån byter namn till Sättnaån, nära källan i Sulsjön, finns det gott om flodpärlmusslor. Namnbytet sker efter Selångersfjärden. Där finns ett ovanligt fågelrikt delta. Även det ett riksintresse. Där samlas tranor, gäss, svanar och en uppsjö andra sjö- och vadarfåglar och för ett sabla liv. Särskilt på våren. Strax ovanför deltat finns den plats där S:t Olav steg i land på sin färd mot Norge där han, enligt den kristna historieskrivningen, ska ha varit på väg för att omvända norrbaggarna till den kristna tron. Vid den gamla kyrkoruinen i Selånger startar också S:t Olavsleden, en av Europas fyra stora, som sträcker sig vidare till Nidarosdomen i Trondheim. Fler borde ta chansen att utforska det här området. Kultur- och naturmiljö i ett paket. För löpare rekommenderar jag två olika rundor. Den första, Selångerfjärden runt, sträcker sig från åmynningen i Sundsvalls hamn upp till Selånger kyrka. Rundan är cirka 15 kilometer. Jag tycker att Selångerfjärden runt är värd ett eget lopp. Rundan är lättsprungen. Naturen vacker. Stigarna utmärkta. Maj eller september. Välj själv. Jag får försöka sälja in idén hos någon ... Svenska kyrkan kanske är sugen? Gustaf Adolf och Selånger kan ju dela på arrangemanget. Målgången kan vi ha i Badhusparken, utanför redaktionsfönstren på Sundsvalls Tidning och Dagbladet. Lokaltidningarna, min arbetsgivare, vill förstås också vara med på ett hörn. Eller hur?
Selångerfjärden runt.
 Runda nummer två, Åkroken runt, sträcker sig från åmynningen till Gustaf Adolfs begravningsplats. Rundan är cirka fyra kilometer. Här körde jag långa intervaller tidigare i veckan. Ett varv går att stöka undan på en timme med mat och dusch för den som inte nöjer sig med en lunchpromenad. Själv körde jag två varv i tisdags på en lunchrast kombinerad med en träningstimme. Jag hade tur med sensommarvärme och sol, men rundan funkar året om. Kör hårt!
Åkroken runt.


söndag 18 augusti 2013

Strategier för hösten

Berg till berg i Sundsvall den 31 augusti.
Tjurruset i Stockholm den 5 oktober.
Glöm inte att det fortfarande är sommar. Meningen snurrade runt i huvudet på mig när jag sprang Kvarsättsrundan i morse. Solen glittrade i daggen och i skogen ångade fukten från nattregnet. När jag kom hem sparkade jag av mig skorna, tog en skål och gick ut i trädgården för att plocka svarta vinbär till frukostfilen. Om några veckor är det september. Men, som sagt, det är fortfarande sommar. Brytningstiden mellan semester och arbete, sommar och höst, kräver strategier. I alla fall av mig. Veckan som gått har jag jobbat morgonskift. Samtidigt har jag försökt få ordning på kalendern, som på något vis är själva huvudstrategin. Förutom en massa allmänna nyttigheter har jag prickat in två lopp för dem här hösten. Löparsäsongen nådde antagligen sin höjdpunkt med Öppet fjäll, men tack och lov kommer det mer. Nästa lopp blir Berg till berg. Är inte anmäld ännu, men ska göra det när det blir läge. Loppet går från Norra till Södra berget. Jag sprang i fjol i spöregn och lyckades klämma in tävlingen på en arbetsdag genom att kombinera lunchen med en träningstimme. Minns att jag glömde cykelnyckeln, till cykeln som jag parkerat på Ängen för att direkt efter målgången kunna ta mig snabbt till jobbet. Resultatet blev däremot hyfsat. Sprang på 48 minuter. I år tror jag att jag kan bättre än så. Inte för att det är av någon avgörande betydelse nu, men jag känner mig väldigt inspirerad av idéerna i Den ultimata löparguiden. Har fastnat för upplägget med återhämtning, kompletteringsträning, lågpulsträning och intervaller. Där ser jag en stor möjlighet att utvecklas. När jag får råd någon gång så ska jag köpa mig en pulsklocka. Tills vidare får jag fortsätta springa på känn. Jag tror det kan fungera det också. Nästa lopp väntar i oktober. Då blir det Tjurruset som är ett oslagbart löparspektakel. I år springer jag i första startgrupp. Kvalificerade mig lite överraskande i fjol genom att springa in som 171:a. Övergången från sommar till höst för även med sig problem med virus. När skolorna startar så gapskrattar alla förkylningsbaciller. I värsta fall får jag återkomma till det trista ämnet här fram över. Ta i trä. Ännu så länge njuter jag av sommaren. I alla fall i tolv dagar till. Mentalt börjar jag samtidigt känna mig redo för höstsäsongen.

fredag 9 augusti 2013

Drakloppet - en summering

Jag behöver en ny kamera. Iphonekameran har många kvaliteter, som inbyggd telefon, men duger inte till sportfoto. I onsdags var jag på Drakloppet, som åskådare. Har sprungit två år i rad, men nu hade jag fortfarande hade träningsvärk i låren från i lördags. Jag och min yngsta dotter tog oss ändå ut i skogen. På den här magiskt vackra stigen tar sig löparna upp från Västhagen till toppen av Norra berget. Tyvärr lyckades jag inte riktigt fånga Taaddasaa Abarraa där han forsade fram. Han var i en klass för sig. Hängde av sig de andra direkt. Fort gick det.
Taaddasaa Abarraa är etiopisk medborgare, tävlar för IFK Umeå och bor i Sundsvall. Tyvärr får han inte uppehållstillstånd i Sverige utan måste återvända till Etiopien. Men han hoppas på att hitta ett jobb i Sverige och den vägen kunna återvända till landet. Läs mer här.
Taadasaa Abarraa såg mer eller mindre oberörd ut efter loppet. Knappt ens svettig. Han hade alldeles säkert slagit banrekord om lusten hade fallit på. Han tog den kuperade banan på 37:36. Slog bland annat Salomonlöparen Jonatan Thoresson med närmare två minuter. Säger en del. Här är alla resultat. 
Jonatan Thoresson hade en tuff kväll i Sundsvall. Den 25-åringe, omskolade skidåkaren från Östersund, fick se sig slagen av överlägsne Taadassa Abarra med nästan två minuter och blev även avhängd av elitskidåkaren Anders Svanebo, kusin till Andreas Svanebo, från Stockvik, Sundsvall.
Jonatan Thoresson.
Visst känner jag att lusten att springa är tillbaka. Det var tufft i lördags, men i går spratt det till i kroppen igen när jag läste nyhetsbrevet från Fjällmaraton. Jag vill dit igen. Trailkungen Andreas Svanebo avstod Drakloppet i onsdags. Kanske för spara kraft till på lördag. Då ska han försvara sina titlar från Axa Fjällmaraton, där han är obesegrad och har banrekord. Förste utmanare är Anders Kleist, 33-åringen från Kolmården. Han verkar kaxig och har dragit en lans på sin blogg. I Vålådalrn har han redan slagit banrekord upp till Ottfjället. Tungt, men nog har han en del att bevisa. Hittills har han mest bevisat att han har en större trut än Andreas Svanebo. Samtidigt kanske det blir norrmannen Eirik Haugsnes som tar hem alltihop. Bevisligen är han bra i uppförslut. I Drakloppet var det annars Emelie Forsberg som skänkte stjärnglans. Världsmästarinnan i Skyrunning är ödmjuk. Vi såg till att hon fick skriva autograf åt min dotter och att jag fick ett tillfälle att fråga om loppet. Snabbt var det, konstaterar hon. Emelie Forsberg springer numera främst ultralopp och lopp på extrem höjd. Fort gick det ändå i onsdags och hon vann förstås damklassen. 
Emelie Forsberg och tvåan i damklassen på 10 kilometer, Maria Lundgren.
Vann jag?
Emelie Forsberg signerar mitt anteckningsblock.
Hon ser nästan alltid glad ut. Gäller båda i det här fallet. En gåva.
Annars var den stora begivenheten i onsdags att heja fram Karin i mål. Inte alls med samma intensitet som hon och tjejerna lyckades uppbringa vid min målgång i Vålådalen. Men vi gjorde så gott vi kunde. Karin slog sitt personliga rekord i loppet över 6,5 kilometer. Starkt.

Heja Karin!
Ja, kom igen!
Snyggt!
Karin, Anna och Johanna.



måndag 5 augusti 2013

Öppet fjäll 2013 - några tankar och bilder

Bra start med gröt och anteckningar.
Bra avslutning på plats 63.
Om det hade varit ett maraton, så hade vi varit framme nu. När jag passerar 42 kilometer så önskar jag att jag har någon att säga det till. Nu passerar jag skylten ensam med värkande ben. Farten har ökat de sista tre kilometerna på grusvägen ned mot Vålådalens fjällstation. Jag har krafter kvar, men vågar inte satsa för att gå i kapp löparen framför mig. Jag vill för allt i världen inte ta slut nu. Inte efter att ha sprungit över tre fjäll och tagit mig genom mitt livs mest avancerade terränglopp. Jag har redan ringt familjen och vrålat att jag är på väg mot mål. Med hundra meter kvar vrålar jag igen, men till löparen framför mig. "Vi fixar det här" gastar jag. När vi springer in mot målfållan spanar jag efter mina tre tjejer. Min sambo och mina barn. Jag försöker samtidigt förstå att jag har sprungit 43 kilometer. Jag är förvånad över att det ändå gått så bra. När jag till slut får syn på dem tar jag i vad jag kan för en knappt märkbar spurt, stämplar löparbrickan och kastar armarna upp i luften, som en guldmedaljör på OS. Hur känns det? Tja, som att ta guld på OS gissar jag. Jag har klarat mitt första fjällmaraton och är vädligt, väldigt nöjd. Sex timmar och tio minuter tog det (06.10,55) och jag slutar 63:a. (länk till resultatlistan hittar du här) Före loppet trodde jag att jag skulle kunna springa under sex timmar. Med en slarvig överslagsberäkning, hopfogad av gamla kilometertider från olika långpass och med tillägg av tidsåtgång i form av stopp på vägen och gåfart trodde jag till och med att fem och en halv timme skulle vara möjligt. Kanske är det inte omöjligt heller. Men i lördags satsade jag allt på att ta mig i mål. Inget annat. Med en väderprognos som varslade om ett ovanligt varm sommardag med temperaturer över 25 grader startade jag tidigt. Jag sprang ut sju minuter över sju. Genom hela loppet följde jag sedan regeln om att gå i alla uppförslut, så snart det börjar kännas i benen. Antagligen var det en klok strategi. Men nu blev temperaturen trots allt helt okej, kanske till och med bra, med bara några grader över 20 under större delen av loppet. På toppen av Ottfjället friskade det till och med i med svala vindar. Den kokande hettan, som jag hela tiden väntade på, blåste bort. Osäkerheten gjorde ändå att jag hela tiden höll igen. Värmevarslet förde dessutom med sig det goda att jag hela tiden drack ordentligt med vatten. Jag tror nog att jag drack åtminstone två och en halv liter från min egen vätskebehållare mellan kontrollerna. Dessutom tuggade jag i mig ett paket Dextrosol. När jag stannade vid de tre vätskekontrollerna såg jag till att dricka ytterligare någon liter vatten och energidryck och jag såg till att käka några bananer, en kanelbulle, några tuggor pasta, ett par mindre chokladbollar och en näve chips, som jag toppade med en espresso på den sista vätskekontrollen. Jag tror faktiskt att jag fick i mig allt jag behövde. Jag slapp krampkänningarna, som drabbade många andra löpare där ute. Återhämtningen har dessutom gått riktigt bra. Lite stel i lårmusklerna, men annars känner jag mig helt okej. På vägen försökte jag förstås också att njuta av naturen, även om jag måste erkänna att det mest lustfyllda med loppet var att gå i mål. Att bara få säcka ihop. Att lägga mig ned och ta av mig skorna. Men visst, det är ett fantastiskt vackert lopp. Hoppas att det framgår av bilderna. När jag tänker efter så inser jag samtidigt att det även finns ett annat djup i den här upplevelsen. En dimension, som är lätt att glömma, men som ligger inbäddad i mina sex, ansträngande timmar ute i naturen. Under själva loppet ägnade jag nämligen inte tiden en tanke. Jag tänkte bara på att ta mig fram till nästa vätskekontroll. Att ha allt under kontroll just nu, och att ta mig till nästa delmål. Till skylten vid 30 kilometer eller kaffet vid vindskyddet på Ottfjället vid 35. Jag försökte förstås uppskatta utsikten över Ottsjön, den enorma granskogen vid Sörbottnen eller vilken som helst av de många andra små och stora naturupplevelser som det här loppet bygger på, men liks förbaskat var det mest fokus på att ta mig vidare. Följden av det förhållningssättet är att tiden liksom försvinner. Jag lyckades upphäva den när jag kämpade mig fram där ute på fjällsluttningarna och det är en rätt skön känsla i fjällnaturen. Bara så här i efterhand räknas tiden. Vad alla Medelpadingar kan glädja sig åt då är att det var en löpare från Bergeforsen, som var där ute allra kortast tid. Linus Öberg, som tävlar för Bergeforsens SK, sprang i mål som etta i Öppet fjäll på tiden 4.26, 07. På lördag är det dags för huvudloppet, Axa Fjällmaraton, i samma spår. Då kommer antagligen Linus Öbergs tid att pressas med åtminstone 40 minuter. Här följer några bilder från mitt lopp:
Start klockan 7.07 i Edsåsdalen.
Bergspris Skalknippen 7 kilometer.
Fäbodvall efter 14 kilometer. Tror att den heter Olivehäll.
Ottsjö, 15 kilometer.
Nordbottnen, 27 kilometer.

Nordbottnen, 27 kilometer.

Nordbottnen, 27 kilometer.

Nordbottnen, 27 kilometer.
Sörbottnen, 28 kilometer.
På väg upp mot Skorvhuvudet, 29 kilometer.
30 kilometer. En magisk gräns.
Här var det många väldigt trötta ben. Efter 30 kilometer.
En espresso på Ottfjället. 35 kilometer.

Ner mot mål. Åtta kilometer kvar.

lördag 3 augusti 2013

Klantighetsrekord inför starten i fjällmaran

Om en timme är det dags för start i Öppet fjäll, Axa Fjällmaraton. Jag går ut så tidigt jag kan för att undvika den värsta värmen. Under eftermiddagen ska det bli över 25 grader. Om värmen är en slags missräkning, så har den inte kommit ensam. Efter att Lars B tvingats lämna återbud på grund av skada så springer jag solo. Visserligen med 481 andra startande i fältet, men utan personlig löparkompis så att säga. Funkar nog, men är förstås trist. Ändå mest trist för Lars. I går lyckades jag även med konststycket att snava i en fjällbäck. Ett litet mästarstycke i klantighet. Vi var på dagsutflykt till Ullån, jag och familjen. En fantastiskt fin plats. Ett naturligt äventyrsbad, som det står i turistbroschyrerna. Och det stämmer. En virvlande fors, som gjord för att plaska omkring i soliga dagar. Med överraskande varmt vatten, som dessutom är drickbart. Medan de andra badade valde jag att softa på klipporna med motiveringen att jag skulle spara på krafterna och inte ta några risker inför i dag. Efter lunchfixande på Triangiaköket kom min äldsta tjej på att hon skulle fylla sin vattenflaska med åvatten. Så tappade hon korken i forsen och jag tog upp jakten. Vad tänkte du på då? frågade Karin efteråt. En bra fråga. Inte alls förstås, svarade jag när irritationen lagt sig lite senare. Jag for ned för klipporna och fick till slut syn på eländet i en liten bassäng med mer stilla vatten och jag såg min chans. Tog några kliv utåt och halkade. Förstås. Vi har lyssnat en del på böckerna om Sune i sommar. Sunes farsa. Tänk dig honom. Ungefär så, där har ni mig. Jag halkade och landade på rygg. På vägen dunkade jag i höften, höger lår och slog loss en bit av vänster stortånagel. Inget brutet. Inget värre. Men ändå. Mina solglasögon åkte samtidigt på trekvart. När jag reste mig och skulle ta av mig den genomblöta tröjan lyckades jag förstås vispa av dem i ån. Dyra, snygga Julbo. Köpta på rea i och för sig. Men ... På sätt och vis kanske det ändå är ett bra omen. Jag hade brillorna på mig när jag sprang vilse på ett lopp i Övik ifjol. Skrockfullt hoppas jag att det är ett tecken som varslar om att det kommer att gå bra idag. Nu är klockan 6.30. Dags att dra till fjälls.
Kläder på tork efter ett ofrivilligt bad i Ullån.