onsdag 11 juni 2014

Myrintervaller under ledning av en trailkung


Förväntansfulla kursare väntar på sitt första intervallpass på myr.
Tur i oturen. Karin var anmäld men fick förhinder. Då fick jag ta överraskningsdelen på hennes traillöpningskurs med Andreas Svanebo - intervaller på myr (nu har jag avslöjat det och nu får Andreas hitta på något nytt till nästa gång). Jag brukar dra mig för att springa intervaller eftersom det är så jobbigt. Jag är trots allt snart 45. När det blir av väljer jag en backe. Men myr, riktigt kul. Bara snö är lika skonsamt. Fast en gungande myr under fötterna är mysigare. Vi körde 25 minuter i två block med ett par minuters vila där emellan. Varje intervall en minut, med 40 sekunder hög puls och 20 sekunders återhämtning. Åska och spöregn höjde stämningen. Riktigt norrländskt ska det vara. När Andreas Svanebo joggade upp bakom en av kursdeltagarna för att sporra, så kom jag ifatt dem. Naturligtvis kommer jag att minnas det som den där gången då jag sprang i kapp Andreas Svanebo på myren ... Spread the word. Vi avslutade med stafett. Vill du springa själv på en myr och söker en lättillgänglig, så hittar du den här om du utgår från vallabodarna på Ängen och springer cirka 1,5 kilometer i riktning mot NTO-stugan. Du hittar den på vänster sida. Bara sömn är bättre vila för hjärnan. Efteråt berättade Andreas Svanebo om sin debut som ultralöpare i Kullamannen, Skåne, förra veckan. Loppet är 56 kilometer. Johan Lantz vann. Andreas Svanebo sprang in på 4.28. 
Andreas Svanebos story om debuten i Kullamannen kan du läsa här:
Nu verkar det som att Sundsvalls trailkung siktar på att ta tillbaka rekordet på Axa Fjällmaraton. Fjolårsvinnaren Anders Kleist är visst skadad.
Här kan du läsa mer om skadeläget i Anders Kleists blogg:
Vi får se hur det går.
Stilstudie.
Japp, det gick ju det här också.


lördag 7 juni 2014

Skogen#1: Checkpoint 106

Martallar.

Vissa går på krogen. Andra fördrar skogen. På cykelavstånd från centrala Sundsvall ligger checkpoint 106, en Hitta ut-kontroll på toppen av ett flackt berg i närheten av Allsta. Idén att tillbringa lördagsnatten där var inte min, men jag är lätt att övertyga. "Ta med kniv, elddon, något att äta, en flaska med etikett, brandfilt och en historia att berätta om något som förändrat ditt liv". Jag tackade ja. Därför sitter vi tillbakalutade vid brasan och beundrar utsikten över västra Medelpad vid åttatiden lördagen den 31 maj, sex män i 40-årsåldern. "Fan vad mycket skog det är", säger någon. Frågan är varför vi längtar ut i naturen?
Christoffer och Pessi.
På berget.

Anders
Vi lever på den östra ytterkanten av Tajgan, barrskogsbältet som sveper över norra halvklotet och täcker Skandinavien, Finland, Ryssland och Kanada, som ett mörkgrönt hav. I Medelpad finns bara små öar kvar av den ursprungliga Tajgan. Här har vi den svenska skogsindustrins hjärtland. Visst susar skogarna fortfarande, vi har gott om träd, men vinden viner inte genom grenverken på särskilt många gammelgranar. Träden är unga. Tanken svindlar. Hur såg den här naturen ut före industraliseringen? Antagligen mäktig. Överallt död ved. Lavar. Tusenåriga träd. Enorma stammar. Vid 106:an är det mest fråga om planterad skog. Fortfarande lockar den. Men vi vet att i Sundsvall växte den moderna skogsindustrin fram. Här såg man såg vid såg varthelst man såg när det begav sig. Här såg baggböleriet dagens ljus och här festade träpatronerna för sina nyvunna förmögenheter på konjak och champagne på Knaust, precis som klipparna på Stureplan och Wall Street gör på sina lyxkrogar. Här i Sundsvall fanns kapitalet och den sluga taktiken att lura småbönderna på skogen. Här omvandlade sågverksägarna de månghundraåriga träden först till sågtimmer och sedan till massaved. Här strejkade också sågverksarbetarna redan 1879 för bättre villkor. Där vi sitter på berget växer martallar, som kan ha fått växa naturligt tack vare sin relativa otillgänglighet. Men på sluttningarna nedanför är timret avverkningsmoget. När som helst kan det vara borta. Antagligen kommer en avverkningsanmälan så snart det stormfällda virket från Ivar forslats bort ur skogen och virkespriserna stigit till rätt nivå igen. Då blir träden pengar, men inget blir sig likt igen. Inte på länge. Och den dag då magin är tillbaka så är vi redan döda.

Pessi och Simon.
Blåbärsskogen.
När solen går ner skickar den en reflex från masten på Malungsfluggen som träffar oss på berget samtidigt som guldgul våg av kvällsljus rullar ut över skogshavet ned mot kusten där Njurunda kyrka står som ett riktmärke i jordbruksbygden. Jag tror att svaret på frågan om varför jag längtar ut i naturen finns den bilden. Jag bär på en slags ekologism, en idé om vår ursprungliga plats i skapelsen, är en obotlig naturromantiker som tycker att naturen har ett värde i sig och att vi har en skyldighet att också bevara. Jag brukar tänka att när jag ska dö, så ska jag göra det i en granbacke på våren. Solen ska värma och det ska lukta skog. Där i backen ska jag lägga mig och bli en del av träden. Men det är då det.  

Natt.





tisdag 3 juni 2014

Hundliv i skogen


Karlssonrundan. Klicka här för en större bild.
Jag har varit med på ett par långrundor med hundsällskap förut, men i går var faktiskt första gången som jag sprang helt själv med hund. Rundan ser du ovan. Drygt en mil med stopp på Fågelberget, Södra berget och Sidsjö. Karlsson heter sällskapet. Åtta år, golden retriver och en fantastiskt fin kompis.
Fågelberget.
Södra berget.
Sidsjö.
Ryktet säger att Karlsson brukar tröttna efter fyra kilometer. Förklaringen är nog att han egentligen är en skogslöpare, som rynkar på nosen åt vanliga löparspår. Runt Södra berget hade han inga problem med att pinna på. Han liksom bad om att få springa vidare efter att ha pausat med vila och vatten. Selen på och så i väg. Karlsson stannar ett par dagar till. Jag kommer att sakna honom. Med en hund hemma har man i alla fall inga problem med att få med sig en löparkompis. Ute i skogen visade han också att han är en meriterad viltspårare. Han fick chansen att följa upp ett intressant doftspår och drog i väg över ett hygge. Så fort att jag hade svårt att hänga med. Till slut fick jag avbryta när snåren blev för täta och risken uppenbar för att vi skulle trassla in oss. Härligt sug i den nosen.

Ett riktigt hundliv.
På grund av tidsbrist har jag inte summerat Sidsjöloppet ännu. Helt kort bara: det var en riktigt bra och välarrangerad tävling. Synd på vädret bara. Det bör kanske sägas att en förklaring till att tiderna inte blev bättre på milen är att distansen var något längre än 10000 meter. Cirka 10340 meter. Över 10000 meter torde klockan alltså ha stannat på cirka 37.50 vid målgången för vinnaren i herrklassen på den tungsprungna banan där den sega backen upp till Grodtjärn blev utslagsgivande. Resultatlistan hittar du här: Vi hoppas på bättre väder nästa år och kommer tillbaka. Kanske med Karlsson?