måndag 29 april 2013

Terrängsäsongen startar NU!

Ny runda. Två varv blir det ett maraton.

Äntligen! Sista helgen i april, morgonsol, ett par plusgrader och vindstilla. Jag tror inte ett tillfälle kan vara bättre för en långtur. Säsongens första, riktiga, dessutom. Ett ögonblick i vårsolen. Redan förra helgen testade jag knappt två och en halv mil, men det var en seg historia. Början gick bra, i sällskap med min sambo. Sista milen var tung och trist. Under veckan har jag kört ett intervallpass med SOK i Silobacken, ett milpass och två vändor i gymmet. Jag trodde att elefantbenen skulle komma tillbaka nu, men inte. Återhämtningen är sannerligen helig, som Sally Edwards, min nya guide till löpargalaxen, predikar. Två dagars vila i kropp och själ gör under. Amen. Vi älgade i väg, jag och Lars M, vid halv nio och var hemma igen vid elva. Turen gick i pratfart. Kanske till och med långsammare än så.  Rundan var nykomponerad med start i Bergsåkers centrum, över Holmbron och sedan runt Selångerfjärden, vidare mot Huli, Bosvedjan, Birsta och hem igen. I norrsluttningarna gick det bra att springa på hård skare i de gamla skidspåren. På andra håll i var det blött och lerigt, precis som trail ska vara. Där solen ligger på dagtid var det civiliserat, torrt och fint. Årets terrängsäsong är i gång. Och framme, efter två timmar och tjugo minuters löpning, kände jag en mil till ligga och vila i benen. Känns bra. Mycket bra.

Selångerån.

Lars M.

Huli.

Riktigt bra skor.

måndag 22 april 2013

Ut ur det svarta hålet

Undvik löpningens svarta hål. Det är ingen rymdforskning.
Läser just nu "Den ultimata löparguiden". Ska skriva en kort recension till en bilaga till Sundsvalls Tidning. Det här är den första faktabok om löpning som jag läst, möjligtvis med undantag för Born to run. För mig har löpning alltid varit något man gör och inte något man läser om. Men nu är det alltså gjort och det var kanske på tiden att jag fördjupade mig en smula. Den ultimata löparguiden kom ut i april på svenska och lanserar begreppet "svarta hålet" stenhårt. Tidningen Outside skrev redan för ett par år sedan en artikel om löpningens svarta hål, men för mig var det en ny bekantskap och jag gissar att det finns fler som jag där ute. Begreppet myntades av den norske träningsfysiologen Stephen Seiler innebär i det här sammanhanget löpning som ligger på en ansträngningsnivå där träningsintensiteten upplevs som lite hård men inte riktigt hård. Problemet med träning på den här mittemellannivån är att det sliter lika hårt på kroppen som riktigt hård träning, men ändå inte är tillräckligt hård för att förbättra syreupptagningsförmågan maximalt. Författarna (Sally Edwards, Carl Foster och Roy M. Wallack) varnar för att lägga träningspassen i det svarta hålet. De predikar istället för att träningen ska vara riktigt hård för den som vill bli snabbare och att den alltid ska kompletteras med motsatsen. det vill säga träning i lugnt och fint tempo. Enbart stenhård löpning kan också få negativa resultat, hävdar de. Kroppen måste få tid för återhämtning och det kan bara ske genom lugn och fin träning och vila. Regeln är att en hård träningsdag alltid ska följas av en lugn och fin. För en löpare handlar det även om att undvika löpning emellanåt och att göra något annat kul istället. Jag är inte någon stor vän av poängsamlande om matematiska formler, men jag är ändå beredd att ta till mig författarnas råd att skaffa mig en pulsklocka, leta rätt på min tröskelpuls och sedan utgå från den i högre grad när jag är ute och springer. Att köra stenhårda löppass kan förstås verka svinjobbigt, men med ett lopp i sikte så kan det ju vara värt besväret. Författarna bedyrar också att den här sortens pass bara ska stå för ungefär tio procent av den totala träningsdosen. En annan fördel kan ju också vara att de lugna passen ger en massa nya tillfällen att njuta av naturen.

fredag 19 april 2013

Journalisten och "kolonialismen"

Tror att tidningen Journalisten glömde något. Förslag: ... ingen annan ser i Stockholm. 
Tömde brevlådan i morse och där låg det senaste numret av tidningen Journalisten, fackorgan för Svenska Journalistförbundet. Den kommer alltid i två exemplar eftersom vi är två journalister här hemma. På vintern kan man ju alltid tända brasan med ett medan man läser det andra. Nu åker det ena rakt ner i pappersåtervinningen. Lite slösaktigt, tycker jag. I brevlådan låg Journalisterna och trängdes med några fönsterkuvert och ett par exemplar av Sundsvalls Tidning, som jag också läst digitalt. Journalisten brukar alltid innehålla en längre intervju med en känd eller mindre känd journalist. Den här gången pryds tidningen av en närbild av Po Tidholms skägg. Under det senaste året har han turnerat land och rike runt med sin bok Norrland. Tidigare i år var han i Sundsvall och då fick publiken visst veta att folk i övriga Norrland tycker illa om Sundsvall. Något han förstått efter samtal med folk på sin föreläsningsturné. Lite knepigt låter  det, tycker jag, eftersom rätt många norrlänningar åker till Sundsvall, Birsta och Ikea flera gånger om året för att köpa sig nöjda. Men så är det tydligen. Ingen gillar oss. Själv har jag inte läst Po Tidholms bok eller besökt någon av hans föreläsningar. Ibland har jag tänkt att jag borde skaffa mig ett ex. Jag är ju norrlänning, har min släkt här och är dessutom verksam journalist i Norrland. Men det har inte blivit av. När jag läser rubriken på  förstasidan så känner jag direkt att något inte stämmer. "Till Norrlands försvar" står det med rosa bokstäver följt av nedryckaren "Po Tidholm skriver om orterna som ingen annan ser". Ingen annan? De som bor där då? Kanske var det en liten textsnutt som föll bort vid redigeringen, tänker jag. Ingen annan ser I STOCKHOLM, så måste det förstås vara. När jag öppnar och läser så upptäcker jag dessutom att reportaget framför allt handlar om hur det vara att vara känd, ung DN-journalist i Stockholm på 90-talet. Jag har i och för sig inget emot det. Jag bodde där själv då. En av tusentals inflyttade norrlänningar. Jag läste dessutom Po Tidholms artiklar och var på Hannas krog, så visst var det väl intressant. Men så mycket om Norrlandsprojektet får jag inte veta. Jag kan förstås inte lasta Po Tidholm för det, men rätt fånigt känns det när artikelförfattaren drämmer till med ordet kolonialism redan i överingressen för att etablera det hela. Så ser Po Tidholm på det som "drabbat" min landsända. Låter allvarligt tycker jag. Värt lite mer än så kanske. Märkligt nog känner jag mig själv inte ett dugg kolonialiserad. Jag har inte heller någon lust att odla en sådan självbild. Att Norrland har en stor andel basindustri är en annan sak. Att basindustrin dessutom är pressad är också något viktig diskutera. Men kolonialiserad, det är ett villospår. Att Journalisten i det här fallet andas ett Stockholmsperspektiv är uppenbart och det tycker jag ni ska ta er en funderare på. Det finns ett land utanför tullarna. Både i norr och i söder. Gissar att de finns en och annan inflyttad på Stockholmsredaktionen, som kan berätta om det.

onsdag 17 april 2013

Man vs Horse

En hästrunda i Bergsåker.
Att springa långsamt är en konst i sig. Att med låg puls lunka på. Att springa 42 kilometer i fjällen är tungt. Att träna på att ta det lugnt kan alltså vara en fördel. Att tänka så tror jag är rätt. Vilket är mitt allra mysigaste tempo? Ligger det runt 7 minuter per kilometer i tuff terräng? Och är det så komfortabelt efter 35 kilometer och 1300 höjdmeter? Jag vet inte. Därför måste jag lära mig det. I går var jag ute på en runda som man kan kalla en hästrunda. Även om den gick i mycket lugnt tempo och inte i särskilt avancerad terräng. Bergsåker är Norrlands travmetropol och det märks i skogarna runt byn. Träningsbanan ovanför Travbanevägen startar stenhårt. Brant uppför och så fortsätter det. Att köra backintervaller med kusarna lär ge effekt och samma gäller väl för oss tvåbenta. I boken Born to run skriver Christopher McDougall om loppet Man vs Horse Marathon. Jag undrar vilken plats i Sverige som egentligen vore lämpligare än Bergsåker för ett sånt lopp? Någon kan väl fixa ett!

Kom igen! Ut ur komfortzonen kuse!
Det smaskar så mysigt när man springer i geggamoja.


Upp här och så full fart i fyra kilometer.
Kan det här vara något för mig också?

Vårcyklistens fiende #1



Klockan närmade sig halvtolv natten mot tisdag Precis här hände det. Stor dramatik för den nattrötte webbredaktören på väg hem från jobbet. Rullgruset slog till, vårcyklistens fiende nummer ett. Bilden är förstås arrangerad. Men det var ungefär så här det såg ut. Till höger låg jag och åmade mig. Varje gång jag cyklar omkull blir jag lika förvånad. Det gör oftast ont. Men precis som när man halkar så känns det pinsamt. Ofta dominerar den senare känslan. Istället för att känna efter om allt är helt så är det lätt att bara hoppa upp och se sig omkring. Det var inte jag liksom. Lite orolig blev jag allt eftersom det var samma knä som på sportlovet som fick ta smällen. Den här gången höll jag ut till vänster för att slippa ett tjälskott. Som ni ser så lutar cykelbanan ganska kraftigt och jag höll rätt skaplig fart. Så kände jag plötsligt att det inte bar längre och försökte gira in mot mitten. Men så låg jag där. När cykelvägarna tinar fram är det förstås önskvärt att de snabbt sopas rena från grus eftersom cyklisterna är där direkt. Jag ska inte klaga allt för mycket eftersom större delen av min sträcka från stan till Bergsåker är helt okej. Tyvärr ligger rullgruset kvar här och där. I mörkret hade jag själv svårt att upptäcka faran. Trots allt höll jag ihop rätt bra ändå. Tack och lov var jag bra klädd och hade handskar på mig. Mitt önskemål är förstås att ni väghållare ska fortsätta sopa, så ska jag försöka vara lite mer uppmärksam på hojen.


söndag 14 april 2013

Backintervaller i Bergsåker

Blåsippan ute i backarna står.
Jag gratulerar mig själv och min sambo till dagens intervallpass. Vårens första i backen upp mot travbanan i Bergsåker. Strålande sol. 15 minuter. 20 sekunder rusch upp och 20 sekunder lunk ned. Intervaller är antagligen det perfekta sättet att hitta tillbaka till löparformen. Allt gynnas. Syreupptagningsförmågan och löpartekniken. Kul är det också. Och riktigt jobbigt. Kände verkligen hur det spratt till i benen när värmde upp. Tydligt tecken på vårkänslor.

Fast fasta å andra sidan

Frågan är befogad. Kan jag äta frukost sedan? Mitt viktigaste mål om dagen. Cirka tusen kilokalorier.

Såg Vetenskapensvärld om fasta i går kväll. Lever själv enligt principen äta balanserat, vilket rätt ofta blir väldigt obalanserat eftersom jag har svårt att inte äta mycket när det är gott. Socker är jag däremot väldigt bra på att undvika. Tyvärr är jag tarv på ris och pasta. Inte för att det tar sig särskilt märkbara yttre uttryck. Jag väger lika mycket i dag som för 20 år sedan. Men insidan då? Där är jag mer fundersam. På det hela taget mår jag i och för sig som en prins. Är nästan aldrig sjuk. Har skaplig kondition, kanske till och med bra. Jag strävar efter att äta mer grönt. Käkar inga mackor. Det blir en hel del frukt. Mycket fisk. Knappt några charkuterier. Och jag trivs med det. Men allt kan förstås bli bättre. Av flera skäl. Hälsa är förstås ett. Miljö ett annat. Av etiska skäl tycker jag dessutom det är rimligt att ligga lågt med kött, särskilt kött som kommit till tallriken via globala omvägar. Jag ogillar frosseri, även om det, som sagt, är lätt att trilla dit. Efter den upplysande dokumentären om fasta, så fick jag nu på morgonen en kompletterande lektion av min sambo. Hon är som ett uppslagsverk. Summan av det hela blev att jag för första gången tog reda på hur många kilokalorier jag egentligen behöver en vanlig dag. Utgångspunkten är att jag tränar hårt och inte vill tappa vikt. Dessutom tog jag (eller min sambo rättare sagt) reda på hur stor del av dagens kaloriintag som min standardfrukost står för. Jag behöver 2800 kilokalorier per dag och min frukost står för en tredjedel. Skulle det funka för mig att fasta och behöver jag det? Svaret på vårdcentralen blir med hundra procents säkerhet att fasta är helt onödigt för mig. Men jag känner en lockelse i tanken. Stämmer teorin så är det både bra mot sjukdomar som hjärtinfarkt och cancer och för lilla hjärnan. Och där kan jag ju behöva lite hjälp. Nu ska vi ut och köra intervaller i solen. Det utöver också en sällsam lockelse på mig.

fredag 12 april 2013

Nu kör vi! Gubbknäet pallade för testet

Balettrundan.
Nu kör vi! Visst är det så det brukar låta när melodifestivalen drar igång. Här snackar vi löparfest. Jag bestämde mig under eftermiddagen för att testa mitt stukade knä. Förra gången jag var ute på en löparrunda var den 16 februari. På sportlovet vrickade jag knäet. Medan jag väntade på att L:s balettlektion skulle ta slut drog jag på mig skorna för min första runda på ett tag. Och knäet känns helt okej igen. Alldeles i början kände jag av lite hugg, men det släppte när jag rundade GA kyrkan och det kom inte tillbaka. På kvällen smorde jag med voltaren i förebyggande syfte. Nu på morgonen kände jag av lite igen när jag gick uppför trappan, men det har också släppt. Alltså startar löparsäsongen nu.  
This shoe is made for walking.
Uppenbart är att det går fort att tappa löparformen. Hade lite knepiga skor på mig, men det förklarar ändå inte hela känslan av bristande kontakt mellan huvudet och fötterna. Som att underkroppen sprang på medan överkroppen försökte hänga med så gott den kunde och huvudet tittade på ... Lite overkligt. Jag måste ha blivit skadad av att ha cykeln eller skidorna mellan mig och moder jord för länge. Vet att det släpper efter lite övning. Så nu kör vi! Mot Öppet fjäll.

Sundsvall den 11 april 2013.

tisdag 9 april 2013

Apropå Thatcher


Sveriges bästa ekonomikrönikör, om ni frågar mig.


Apropå Margret Thatcher, som många politiska skribenter väljer att hylla i krönikor och ledarspalter i dessa dagar. Död som hon är. Tillsammans med sin kompis, Ronald Reagan, lade hon ju den politiska grunden för de avregleringar av finansmarknaden som uppenbarligen ställt till det för folk runt om i världen under de senaste åren. Vissa saker är förstås lite för krångliga att resonera om i nekrologerna Tur att det finns plats på annat håll.
Så här skriver Svenska Dagbladets ekonomikrönikör Andreas Cervenka om tillståndet på den globala finansmarknaden. Frågan han ställer är:
"Hur skulle då en önskelista för ett friskt finanssystem se ut? Kanske så här: Det utgör oljan i det samhällsekonomiska maskineriet och inte tvärtom. Det bidrar till att producera verkliga och uthålliga värden och inte tomma spekulationskalorier. Det skapar inte oacceptabla risker och är motståndskraftigt. Faller en faller inte alla. Sist men inte minst: misstag får konsekvenser. Helst för de som begått felen och ingen annan."
Läs hela Andreas Cervenkas blogginlägg. Det är mer än läsvärt.

måndag 8 april 2013

Världsmästare till 47 (inom fyra år då)

Västernorrland regerar. Här har vi Emelie Forsberg från "ingenstans", det vill säga Härnösand. Plötsligt en av världens bästa i Skyrunning. Sedan tidigare har vi Andreas Svanebo från Sundsvall. Bäst i Sverige på riktig terränglöpning. 
Jag sitter på en rund pall i hörnet. För första gången som patient hos en sjukgymnast. Vad blir domen? Göran på Atlas ställer frågor och undersöker knäet. Kommer fram till att det inte finns någon vertikal instabilitet. I sådana fall kan man hälsa hem som terränglöpare.Vrickningen i sidled som jag råkade ut för har istället sträckt det inre ledbandet. Knäet ska vara träningsbart igen efter sex veckor, konstaterar han. Jag är inne på vecka fem och har redan börjat. Livet lever. Göran visar, förklarar och funderar på vilken rehabiliteringsträning som är lämpligast. Han säger att han vill slå ett slag för spänstövningar. Lugnt till en början. Sedan så måste jag bygga muskler som stabiliserar i sidled. Boxhopp för spänsten och olika benböjsövningar styrkan. Vikterna ska till en början disponeras för tio repetitioner gånger tre. Boxhoppen ska vara i lagom höjd. Göran resonerar en hel del kring värdet av att man som konditionsidrottare även ska se till att träna upp explosiviteten. Lägga in träningsmoment som bygger vita muskelfibrer. Hopp är perfekt.
- Världsmästare kan man bli till 47, säger han.
- He, he, Ja men då så. Då kör jag på, säger jag.
Vad han menar är förstås att upp till den åldern så har kroppen fortfarande god förmåga att bygga muskelfibrer som gör oss snabbare och mer explosiva. Ungdomsmuskler, så att säga. Uthålligheten kan vi träna livet ut. Den får vi genom de röda muskelfibrerna. När jag överför tänket på mig själv, så kan jag ironiskt nog se fördelar med att jag råkade ut för min trista vrickning. Nu tränar jag målmedvetet för att bli starkare. Efter besöket hos Göran har jag lagt till övningar i syfte att bli explosivare. Utan vrickning hade jag garanterat älgat runt i skogen nu. Utan styrkeövningar. En stark kropp, vilket jag därmed inte vill påstå att jag har, är bra för en terränglöpare. Jag såg Sportspegelns inslag om Emelie Forsberg från Härnösand, eller "ingenstans" som man uttryckte det i studion. För det första så är det fantastiskt kul att det går så bra för henne. För mig var hon okänd tills dess att min alltid lika uppdaterade sambo tipsade mig om inslaget. Emelie Forsberg ser ut att ha en väldigt stark i kropp. Jämför man henne med en maratonlöpare, som springer på platten på asfalt, så är skillnaden stor. För att klara av att klättra några par tusen meter över en mara så kan man förstås inte ha så många överflödskilon. Men man kan inte heller vara hur slimmad som helst. Och vad fasen, världsmästare kan man ju bli till 47. Eller hur?

Cykling i bilstaden Sundsvall


Måndag. Helgjobbet överstökat. När jag cyklade hem vid 20.30 i går efter drygt 21 timmars webbande så var det på en hoj utan sadel och med kraschade växlar. Vintern tar ut sin rätt på materialet. Jag stod upp hela vägen, av naturliga skäl. Men, nu är det fixat. Hantverket utförde jag i gassande aprilsol på parkeringen. Mmm ... Behåller dubbdäcken ännu ett tag. Sadeln och växeln sitter i alla fall där de ska. Förra veckan totade jag ihop reportaget, som du ser på bilden. Sundsvalls Tidning den 5 april. Nyhetschefen tyckte att jag skulle skriva och gav mig "fria händer". Istället för jävsproblem valde jag att se mig som initierad. Det visade sig vara nyttigt. Jag hade inte koll på trafikreglerna. Nu väntar jag och många andra cyklister bara på att regeringen ska få ändan ur vagnen, ta till sig Cykelutredningen och remissinstansernas reflexioner och uppgradera cykeln i trafiken. I dag är cyklisten, som trafikant, ett undantag i trafikförordningens mening. Trafikanter som ska hålla undan för fotgängare, vilket är helt rimligt, och bilister, vilket jag inte tycker är rimligt. Varför då? Jo, för att det är bättre på väldigt många sätt om fler väljer att cykla. Och fler väljer att cykla om cykelbanorna blir bättre, snöröjningen funkar och cykeln får den status i trafiken som den förtjänar. Till exempel genom att slippa väjningsplikt för bilar, som är regeln. Undantag från regeln finns förstås. Knepigt att lista ut var bara. I en krönika lanserade jag även idén om att göra om Stenstan till en plats där cyklister och fotgängare har företrädesrätt och det finns cyklar att låna för den som vill. Vet inte om den gick hem i bilstaden Sundsvall. Jag tänker så här: ska vi få liv i Stenstan i den mördande konkurrensen med Birsta, så måste vi tänka nytt. Handeln kommer inte att lämna bilmetropolen för Stenstan. Skälet stavas ekonomi. Däremot kan vi erbjuda något helt annat i Stenstan, som lugn, grönska, tystnad, vackra hus, nöjen och kultur. Uppmana sedan fastighetsägarna att ställa om delar av sina fastighetsbestånd i Stenstan från kontor till bostäder. Vips, där har vi kanske vår framtid. Jag tror säkert en sådan utveckling gynnar handeln i Stenstan också. Noterade ytterligare en sak till förra veckan. Vår vän Cykel-Nisse är ju på väg flytta till Hälsingland. I juni lämnar han stan för att starta upp en rullande cykelverkstad med Bollnäs som bas. Han är en fantastisk personlighet och skicklig hojfixare. En hjälte på något vis. I år blir han 75 år, vilket är svårt att tro när man träffar honom. Hursomhelst. Jag önskar Nisse lycka till. Jag önskar dessutom Bert välkommen. För det är nämligen Bert från Bollnäs som tar över rörelsen på Norra Järnvägsgatan. En person i min närhet som jag håller mycket kär tyckte att det där låter lite som ett uppslag till en barnbok. Cykel-Nisse och Bollnäs-Bert. Gubbarna (ursäkta mig Nisse och Bert!) som byter stad, cykelverkstäder och kundkrets med varandra. Sundsvall, staden i mitt hjärta. Här finns det minsann stories att hämta.

torsdag 4 april 2013

Årets sista skidtur sådde fröet till ett hemmamaraton


Det kan mycket väl ha varit årets sista skidtur. Annandagens tur runt Bosvedjan. Spåren var mjuka där solen låg på. I skuggan var de fortfarande hårda och bra. Men veckan har varit varm. Och i helgen jobbar jag. Sedan skulle jag gissa att säsongen är över. Ute i spåret slog det mig att Bosvedjanrundan kan bli en del av ett hemmamaraton. Där har vi drygt 12 kilometer. Foga ihop rundan med spåret som går från Huli till Granlo och sedan runt Selångerfjärden. Där blir det ungefär nio kilometer till. Tillsammans blir det en halvmaraton. Ta det sedan två varv. En utmaning till i sommar. Testa distansen inför Öppet fjäll. Rundan består i huvudsak av lätt kuperad terräng och spår. Någon som är sugen? Först ska jag bara få ordning på mitt knä. På fredag ska jag till sjukgymnasten för besiktning. Förhoppningsvis är jag inte slaktfärdig ännu. Det blir trots allt bättre och bättre. Lite avundsjuk blir jag förstås på alla lunchjoggare som börjar dyka upp i Badhusparken. I dag kändes det som att alla plötsligt dragit på sig dojorna för att testa spåret längs ån. Lockade av vårsolen, som flyttfåglar som nyss landat. På sätt och vis är det kanske bra att jag måste hålla mig borta från löpningen ett tag till. Känns som att kroppen mår rätt bra av att jag står över några långturer. Jag skulle antagligen ha svårt att hålla mig borta om jag kunde. Tror att uppehållet och fysträningen jag pysslar med nu kan få effekt senare i sommar. Livet är förstås inte enbart träning. Det har jag aldrig inbillat mig. Så lever jag inte. På påskdagen var vi hos min pappa. Jag brukar alltid gå en vända på logen när jag kommer dit. Jag har alltid gjort det. Som en slags ritual. Jag går runt och tittar på alla prylar som ligger där. Ser hur tiden gnager på föremålen. Eller kanske är det tiden som förändrar mig och får mig att se annorlunda på föremålen? Pappa är en samlare. En gång i tiden var han även en passionerad skogslöpare. Han var ute i timmar. Vi har en del löparminnen ihop, men det borde förstå ha blivit många fler. Tyvärr satte hjärtat stopp för det. Vi delar en ganska skruvad längtan efter att få "fara ut i skogen". Ett minne han brukar berätta är när han sprang med ett gäng älgar. Han kom ikapp dem när de stod och betade och hängde på när de stack. Skorna i taket är hans. En av Nikes lättviktsmodeller från det tidiga 90-talet. De hänger där som ett fint minne i storlek 46.

Hur många mil farsan sprang i dom här är oklart. Är säker på att det blev många. Han har alltid levt på stor fot. Skorna är i storlek 46. 

Farsan tänder grillen på påskdagen i By.