Världsmästare till 47 (inom fyra år då)

Västernorrland regerar. Här har vi Emelie Forsberg från "ingenstans", det vill säga Härnösand. Plötsligt en av världens bästa i Skyrunning. Sedan tidigare har vi Andreas Svanebo från Sundsvall. Bäst i Sverige på riktig terränglöpning. 

Jag sitter på en rund pall i hörnet. För första gången som patient hos en sjukgymnast. Vad blir domen? Göran på Atlas ställer frågor och undersöker knäet. Kommer fram till att det inte finns någon vertikal instabilitet. I sådana fall kan man hälsa hem som terränglöpare.Vrickningen i sidled som jag råkade ut för har istället sträckt det inre ledbandet. Knäet ska vara träningsbart igen efter sex veckor, konstaterar han. Jag är inne på vecka fem och har redan börjat. Livet lever. Göran visar, förklarar och funderar på vilken rehabiliteringsträning som är lämpligast. Han säger att han vill slå ett slag för spänstövningar. Lugnt till en början. Sedan så måste jag bygga muskler som stabiliserar i sidled. Boxhopp för spänsten och olika benböjsövningar styrkan. Vikterna ska till en början disponeras för tio repetitioner gånger tre. Boxhoppen ska vara i lagom höjd. Göran resonerar en hel del kring värdet av att man som konditionsidrottare även ska se till att träna upp explosiviteten. Lägga in träningsmoment som bygger vita muskelfibrer. Hopp är perfekt.
- Världsmästare kan man bli till 47, säger han.
- He, he, Ja men då så. Då kör jag på, säger jag.
Vad han menar är förstås att upp till den åldern så har kroppen fortfarande god förmåga att bygga muskelfibrer som gör oss snabbare och mer explosiva. Ungdomsmuskler, så att säga. Uthålligheten kan vi träna livet ut. Den får vi genom de röda muskelfibrerna. När jag överför tänket på mig själv, så kan jag ironiskt nog se fördelar med att jag råkade ut för min trista vrickning. Nu tränar jag målmedvetet för att bli starkare. Efter besöket hos Göran har jag lagt till övningar i syfte att bli explosivare. Utan vrickning hade jag garanterat älgat runt i skogen nu. Utan styrkeövningar. En stark kropp, vilket jag därmed inte vill påstå att jag har, är bra för en terränglöpare. Jag såg Sportspegelns inslag om Emelie Forsberg från Härnösand, eller "ingenstans" som man uttryckte det i studion. För det första så är det fantastiskt kul att det går så bra för henne. För mig var hon okänd tills dess att min alltid lika uppdaterade sambo tipsade mig om inslaget. Emelie Forsberg ser ut att ha en väldigt stark i kropp. Jämför man henne med en maratonlöpare, som springer på platten på asfalt, så är skillnaden stor. För att klara av att klättra några par tusen meter över en mara så kan man förstås inte ha så många överflödskilon. Men man kan inte heller vara hur slimmad som helst. Och vad fasen, världsmästare kan man ju bli till 47. Eller hur?