måndag 31 december 2012

Spring in det nya året och spring ut det gamla

Gott nytt år!

Nyårshälsningar innehåller ofta nyårslöften. Jag lovar att du slipper läsa mina. Det är mitt löfte. Jag tänker istället passa på att önska alla ett riktigt gott nytt år. Som du kanske märkt så skriver jag om löpning. Så här i slutet av ett gammalt år så kan det kanske vara bra att erkänna en sak. Att springa är fantastiskt, men att skriva om löpning är snarare den perfekta anledningen till att berätta något annat. Vad beror på vad som gror för tillfället. Förhoppningsvis blir 2013 ett skörderikt år. 2012 var annars ett övervägande gott år för mig. I världen såg det mörkare ut. Vi får försöka göra vad vi kan för att förändra det. Tills vidare: spring in det nya året och spring ut det gamla. Själv hoppas jag på att inleda det nya året med att springa med min svåger Sven. Då ska kvällens utmärkta nyårsmiddag få göra nytta i löparspåret. Vi ses 2013!

söndag 30 december 2012

Med en klassiker i tankarna i klassiska Svärdsjöbygden

Sundsvalls stigar goes to Dalarna.
På besök i Linghed, Dalarna. Ett par minusgrader, mulet och nysnö på vintervägarna. I somras cyklade jag här. Svärdsjöbygden var mättad av grönska. Då var det lite grann som att racercykla genom en hembygdsgård. Nu är det en typisk vinterdag i slutet av december. Underlaget är stumt. Bjuder inte på någon svikt alls i steget. Snön glider undan och det kostar massor av kraft. Efter 25 kilometer är jag stum. Smärtan i höger ljumske och höger knä ger tydliga signaler om att det kommer att krävas fysträning i vinter. Öppet fjäll är bara åtta månader bort. Istället för fartvind och doften av hö och koskit masar jag mig fram genom ett vintertrött landskap. Snöslungor brummar mellan snövallarna och jag morsar på folk. Säger "haj" istället för hej till flanörer på byn. Några promenerar. Andra är ute med hunden. Jag önskar själv att jag hade en dragvillig kompis med mig. Ärligt talat. Det är en rätt seg löptur jag är ute på. Tanken är att den ska ta tid. Jag vill testa min uthållighet. Att tänka på annat än att det känns tungt gör det förstås lättare. Jag funderar på att byar av det slag som de jag springer förbi, som Linghed, Enviken, Hökviken och Klockarnäs, och som hänger ihop som ett enda långsmalt stråk av bebyggelse i sjölandskapet, finns inte riktigt i Norrland. I Medelpad så hittar man möjligtvis något liknande runt Marmen. I Dalarna finns de överallt. Ödehusen är rätt få, även om det märks att inte heller den här trakten är någon svensk tillväxtzon. Tänker lite grumligt att folk kanske är lyckligare här än i de riktiga avfolkningsbygderna eller i de större städerna, där ängsligheten kanske är större på grund av att folk lämnar och att ingen vill bli lämnad eller av att konsumtionsjakten har för hårt uppdrivet tempo. När jag läser Falukurirens sammanställning över 2012 års kriminalfall inser jag ändå att det kanske inte är så. Däremot finns det ju en del historiska minnesmärken att visa upp i den här trakten. I Isala springer jag förbi en lada där Gustav Vasa ska ha tagit skydd för 500 år sedan, på flykt undan Kristian II:s knektarna. Det var före han själv blev kung och etablerade det starka svenska centralstyret och sedan som diktator införde en protestantisk statskyrka. Dessutom ligger Carl Larssons Sundborn och Linnés bröllopsstuga i Sveden bara någon mil från Svärdsjö. Båda klassiska sevärdheter. Lite långsökt är det kanske, men när jag läste i Sundsvalls Tidning och Dagbladet om Sundsvallsklassikern så blev jag överraskad. Fem lopp med start 2013. Dessutom ska varje gren vara så bra att den är av nationellt intresse. Hm, rätt högt ställda ambitioner det. Vad har vi idag? Tre löpartävlingar av varierande kvalitet: Icaloppet, Drakloppet och Berg till berg samt cykelloppet Sundsvall Classics. Bevisligen har Sundsvall en lång bit kvar. Att en lokal "klassiker" ändå kan bli av i Sundsvall är förstås möjligt, men då i liten skala med hopp om tillväxt. Inget fel i det. Själv gillar jag den tanken bättre än den rätt uppblåsta ambitionsnivå, som gick att utläsa av tidningsartiklarna. Låt säga att loppen blir bra - det kommer ändå ta tid att övertyga folk. Jag önskar i vilket fall lycka till!

Här tassade katten iväg före mig.
Gustav Vasas logi.
Möte med en klassisk Amazon.
Stängt.
Väldigt mycket Dalarna på den här väggen.
Mötande trafik.
Hösten var varm och vintern kom plötsligt. Isen inte att lita på.
Landsvägen gör sig bättre på cykel.
Husknuten står nästan på vägen, som böjer sig i en nittio graders krök runt kyrkogården.
I Svärdsjöbygden är det rätt tätt mellan kyrkorna.
Jag på rullstensåsen mellan Nor-Lingan och Sör-Lingan.

onsdag 26 december 2012

Snön suger i ryggen - intervaller med snölasse




Håll andan och spänn magen.

Julhelg och snö, snö och snö. Inte optimala förhållanden för skogslöpning. Går runt ständigt mätt och skogen är full av lössnö. Avståndet till träningshallen känns dessutom enormt. Både fysiskt, psykiskt och mentalt, för att citera en känd svensk hockeyspelare.
Pratar med min mormor på telefon. Slås av hur kraftfull hon låter trots sin höga ålder. Trots sin fysiska skröplighet. Julen har varit fridfull, berättar hon. Vi pratar lite om december. Stressmånaden, men samtidigt månaden då ljusets högtid infaller. Frågar henne om hur det vara före glödlampan. Tiden före elektriciteten, när hon var liten för snart hundra år sedan. Det som omedelbart dyker upp i hennes minne är rävarna, som lät sådär "ledsamt" och att det fanns mycket ugglor i skogen runt Kvarnfors där hon växte upp. Dessutom fanns det mycket fladdermöss, berättar hon och minns hur hon var ute i skogen med sin pappa och att "de flög alldeles ovanför huvudet på en, men lät ingenting, svisch". Önskar jag kunde citera henne på västerbottnisk bondska. Hoppas innerligt att vi ses under vårvintern då hon fyller 94. Hon avslutar som hon brukar med att hon tar en dag i taget. I Bergsåker ligger snön lika vit och djup som hos mormor i Gravmark. I brist på annan fysisk aktivitet så är snöskottning det som gäller. Och varför inte? Kanske inte så himla kul, men å andra sidan går det att göra roligare. Kul förresten? Livet på småjordbruket där mamma växte upp var inte heller så himla kul alltid. Hon berättade på julafton att för mormor och morfar startade inte juldagen med julottan utan med korna. De klev upp fem och tog hand om djuren. Sedan gick de till kyrkan. Men när julottan var klar så åkte julkakorna fram. Mamma minns det med ett slags välbehag. Julen, årets finaste högtid. Det känns verkligen som länge sedan. Hur som helst tas snöskottningen bäst som en mage-ryggövning, eller core-träning som det heter på fitness-svengelska. Dessutom funkar det utmärkt att köra intervaller med snölasse. Pressa på i hög fart, gärna med två ungar på flaket. Då går du inte därifrån osvettig. God fortsättning!


Intervaller med snölasse. Kör så länge snön räcker.

Lägg på en 35 kilos vikt och pressa. Nytta med nöje.

Ha ytterligare en vikt på 35 kilo i beredskap vid behov.

Spänn magmusklerna ...
... skjut ifrån med en snärt. Tjolahopp, så har du ett fint core-pass!

fredag 21 december 2012

Apokalypsen kanske bara är lite försenad

Den här har ju delats en miljon gånger ungefär. Så jag delar den också.
Eftersom du läser det här så får vi väl anta att jorden inte gått under. Förr eller senare händer det ju, men då av en helt annan anledning än att Mayakalendern tar slut. Trösten är att det dröjer. Läser du inte min blogg, så kan jag alltså kallt räkna med att det inte beror på tidens slut. Lite tidsbrist kanske? I bästa fall, beroende på hur man ser det. Själv försöker jag faktiskt aktivt hejda min egen upplevelse av att tiden rusar. Att sitta uppe mitt i natten är ett sätt, även om det mer handlar om att vinna tid. Att bromsa tiden handlar egentligen mer om att koncentrera sig på att göra så lite som möjligt av sådant som har med tid att göra. Det går, uppriktigt sagt, så där. I vilket fall så hände det inget vid midnatt. Jorden finns kvar. Men låt säga att apokalypsen ändå skulle komma lite senare i dag, försenad av någon anledning, så kan jag berätta att min avslutning på det liv som var var väldigt bra. Först och främst blev jag förskonad från allt det elände som drabbar många andra människor i världen. Inget krig, Ingen terror. Inte ens ett litet hotmejl. Dessutom började jag dagen med en hel förmiddag i skolan med min yngsta tjej. Vi ritade, käkade julbord och lekte på rasten tillsammans med de andra ungarna. Sedan hade jag säsongspremiär i längdspåret. Tolv kilometer i nysnö, med ett glid som inte var. Ändå väldigt kul att få åka skidor igen. Det känns i axlarna. Dagens trippel avslutade vi med att titta på min äldsta tjej, som var smurf i skolans julshow. Behöver jag säga mer? Ja, kanske. Jag brukar prata med min mamma om åldrandet. Hon pratar i sin tur om åldrandet med sin 93-åriga mamma i åtanke. Kroppen tar slut. Vi glider bort. Sakta. Tiden är utmätt. Det kan kännas oändligt sorgligt. Min mormor har ändå förtröstan på ett liv efter detta. Att vi människor begriper att vi ska dö är vårt dilemma. I går kväll pratade jag och Karin om att åldras. Minns att jag betonade att det är rätt skönt att bli äldre också. Att slippa bry sig så mycket om vad andra tycker. Att göra det som känns rätt istället. Men okej, det hade varit rätt kul att få börja om som en smurf i nioårsåldern i en julshow. Nu kan vi i alla fall skaka av oss Maya-myten. Livet går vidare, och det går riktigt bra faktiskt, såvida apokalypsen inte är lite försenad förstås.


Så här mysigt had vi det på skolan i dag.
Den där röda saken på vita prickar. Den du på ett julbord.

Skidpremiär. Äntligen.

En smurf. En söt en.


lördag 15 december 2012

Dags igen efter två veckors uppehåll

Inte helt hundra här. Glömde stänga av Runkeeper innan jag satte mig i bilen och körde i väg. Den gula sträckan är bilturen - en grym spurt.


Efter två veckors uppehåll var det dags i dag. Startade upp helgen med Lars B som sällskap. Löpning och snöpuls. Bara att ta mig ut från parkeringen med bilen var ett litet äventyr. Snöstorm under natten. Fick forcera en snövall och sladdade sedan ut på landsvägen. På Haga var det betydligt varmare än i Bergsåker. Frisk vind. Bara någon minusgrad. Småspik i ansiktet. Kroppen kändes tung. Jag hade bara fått i mig en banan. Var nästan lite hungrig innan vi startade. I kombination med en veckas morgonpass på jobbet var det kanske inte någon optimal förberedelsen för en sådan här tuff runda. Men ändå. Vi startade vid Lasarettsvägen. Drog sedan upp mot Norra. Vid sjukhuset vek vi vänster mot Håkanstå. Höger sedan på Granloholmsleden, upp mot centrum och därefter ett varv runt Sticksjön och tillbaka mot sjukhuset. Där tog vi av mot Bosvedjan på Klackvägen där vi direkt vek av upp mot elljusspåret som vi följde fram till Bäckebovägen. Därifrån sprang vi sedan tillbaka mot Haga. På vägen tog vi några ruscher i djupsnön som gav blodsmak i munnen. Funderade då jag var tvungen att växla ned och gå - om andningen slutar funka exploderar man då? Skönt att komma fram.


Jag fångad i farten.


Lars B på väg mot horisonten. Snöpuls i en halvmeter puder. Snabbt upp i maxpuls och blodsmak i munnen.

Framme. Lars B.
Snöyra när vinden vräker ner snö från granarna längs elljusspåret i Bosvedjan.


fredag 7 december 2012

Uppfriskande ny krönikör

Han ser skarp ut, den där Christer Nygren.
Foto: Dagbladet
Läser i granntidningen Dagbladet en rätt uppfriskande krönika av den gamle murveln Christer Nygren. Tänkte använda min egen blogg för att kommentera den. Krönikan är lysande. Faktiskt. Därför att den är kompromisslös. Välskriven. Inte slätkammad som det mesta, nästan allt faktiskt, av det som finns att läsa i genren i Sundsvall. Få saker har så högt läsvärde i en dagstidning som en välskriven krönika. Författad av någon som bara företräder sig själv. Ändå används den här sortens material väldigt sparsamt. ST:s krönikörer saknar ofta lokal nerv, eller så är de uppknutna av att ha åsikter om det lokala nöjeslivet, TV eller politik. Just därför känns Christer Nygren uppfriskande, som en fritt tänkande människa med vass penna och udden riktad mot det som faller honom in, men som folk ändå känner igen och säkert själva tänkt på. Jag tycker att vi på blaskorna borde lyfta in mer av Nygrens vara i spalterna. Risken är annars stor att läsarna hinner somna före de ger upp prenumerationerna. Lite sorgligt är det kanske att det är först nu, när Dagbladet skärs ned till oigenkännlighet, som den gode Christer får fria tyglar. Den omständigheten lämnar jag utan kommentar.

torsdag 6 december 2012

Nattliga dagdrömmar

Slottdalsskrevan. En del av världsarvet. Tänk dig att springa här. Vilken grej.
Blev erbjuden en långtur i snön i kväll av min löparkompis Lars M. Först sa jag ja. Sedan nej. På bussen hem kände jag mig mosig. Trött. Hemma fick jag skotta fram bilen utan middag och sedan drog vi i väg på dansavslutning, som i och för sig var en fantastisk liten uppvisning. Nu sitter jag här. Mer disk och snöskottning väntar. Livet är enklare på sommaren. Har snurrat runt lite på Twitter och Facebook. Letat begagnade skatepjäxor i storlek 45 på Blocket. Utan resultat. Kollade också in några bilder från i höstas. Vi gjorde en dagsvandring i Skuleskogen. Om du inte har varit där så har du något kvar att längta efter. Nationalparken är storslagen. Slottdalsskrevan mäktig. Bjuder på en bild. Vill springa där - Höga kusten-leden. Kanske övernatta i tält eller sova  någon av stugorna. Familjen är med. Badar från klipporna. Jag dagdrömmer, helt klart.


onsdag 5 december 2012

Nämen här går köldgränsen ...


Kul att pulsa i snö. Inte lika kul att passera köldgränsen.

Jag har en katt som heter Loppan. Efter helgens snöstorm gick hon in i en depression. Jag har lyckats lura ut henne två gånger sedan i lördags. Båda gångerna har hon försökt klösa sig in genom ytterdörren. De annars kraftfulla jamningarna lät som små kväk. Riktigt så illa är det inte för mig. Men lite trist är det ändå med kylan. Konditionsidrott funkar inget vidare i Sundsvall för tillfället. Temperaturen har fallit under minus 20 sedan i söndags. Trösten kan vara att vi är på väg in i en ny snöstorm och lite mildare temperaturer ... När vi var ute på söndagens runda i nysnön var det minus 15. Det funkade bra. Men när jag tog cykeln till jobbet morgonen därpå så hade temperaturen krupit under minus 20. Jag kände mig kall inombords resten av dagen. Inte för att jag klätt mig fel utan för kalluften jag drog i mig. Jag försökte värma den genom att andas in genom näsan och ut genom munnen. När jag kom fram var näsan liksom avdomnad. Fördelen med den här erfarenheten är väl att jag på sätt och vis uppdaterade min köldtröskel. Jag kommer att låta bli att springa, åka skidor eller cykla när det är för kallt. Jag sätter gränsen vid minus 17. För många rutinerade skidåkare verkar det kanske lite klent . Vasaloppet körs ju även i minus 25. Min slutsats är att man ska ta reda på var ens egen tröskel ligger. När man hittat rätt kan förstås ta till knep, som Sundsvallslöparen Susanne Liukkonen som tipsar om att dra en buff över hela apparaten i Löparklubben i radions P4 Västernorrland. I medierna går vi annars bananas över alla upptänkliga snökaos- och köldrekordsvinklar just nu. I Sundsvall köar bilarna i timtals på E4 efter lastbilshaverier. Bussarna är överfulla av passagerare - när de går. Bussarna alltså. Tåg spårar ur. Kanske borde vi bara klä oss varmt och ta det lugnt. Är det rekordkall vinter så är det. En nyhet jag själv fastnade för i onsdagsmorse var den om att fler fartyg än någonsin använde nordostpassagen som handelsrutt sommaren som gick. En praktisk konsekvens av sommarens rekordavsmältning i Arktis. Själv oroas jag. Kanske borde det stämma till eftertanke nu när kylan kopplar sitt järngrepp om Sverige, tänker jag. Fenomenen med rekordkylan och rekordavsmältningen kan hänga ihop.


söndag 2 december 2012

Hög puls i snöpuls

Istället för stig och skog blev det snö och stad på första advent. Minus 15 grader vid SOK-stugan vid start och inga upptrampade stigar i sikte. Istället en halvmeter pudersnö över Sundsvall. Den som var aktivitetsansvarig på Running Sundsvall vaskade istället fram en vägrunda, som när allt kom omkring var rätt tungsprungen den också. Mycket snöpuls. Visserligen hade hundägarna gjort sitt - och trampat upp lite lätt. Men det var riktigt jobbigt bitvis. Torr, kall snö påminner lite om att springa på en sandstrand. Ger åtminstone samma känsla i fötterna, vaderna och ljumskarna. En rätt kul runda när allt kom omkring!
Snöpuls vid foten av Södra bergets slalombacke.
I Sidsjö puttrade snökanonerna för fullt. Snart är det perfekt att åka utför också i Sundsvall.


lördag 1 december 2012

Verkligare än jultomten

Julstämning i Birsta fredagen den 30 november. Vi är bilburna, hela hopen.

Första advent kommer med snöstorm. Nordliga isvindar blåser in över Sundsvall. Staden skiftar färg från gråsvart till vit. En begynnande vargavinter som gör sitt till julstämningen. Samtidigt viskar vindarna något obehagligt. Nordanvinden som rycker i taket just nu kan ha sitt upphov i sommarens extrema avsmältning i Arktis. Så resonerar åtminstone vissa klimatexperter. Att de enorma mängderna smältvatten skickar isvindarna söderut. Kylan blir en motsägelsefull påminnelse om att den globala uppvärmningen är på riktigt. Ett hot verkligare än jultomten. Samtidigt: Äntligen vinter! jublar vi. Nåväl, det är ju sådana vi är. Jag var själv i Birsta och julhandlade i dag. Jag hade sällskap av rätt många tusen till som åkte bil och konsumerade. Glada i en oljesmord ekonomi. Visst är det mänskligt. Trots hotet i vår aptit på nya prylar, så väljer vi att se vår köpfixerade livsstil som en möjlighet. Vi fortsätter bekymmerslöst att handla. Andra fortsätter att producera för glatta livet. Tillgång och efterfrågan Tillsammans förverkligar våra gemensamma materiella drömmar. Konsekvenserna för klimatet har vi hört talas om, men blir en bisak. Vi uppmuntras till och med till konsumtion. Uppifrån. Systemet funkar så. Enligt en Ekosändning tidigare i veckan så ökade den svenska bruttonationalprodukten med 0,7 procent under det tredje kvartalet i år. Nyheten presenterades som ett glädjebesked, vilket det förstås också är på sitt sätt. Ökningen skedde tack vare hushållens ökade  konsumtion,. Under samma period steg den med 3,8 procent. Köpkraften ökade. Mer pengar i börsen. Liten inflation, enligt rapporten från SCB. Internationellt sett gör det Sverige till ett nationalekonomiskt praktexemplar. Vi producerar och konsumerar och släpper samtidigt ut förbannat mycket koldioxid. När vi sedan mäter våra utsläpp nationellt bortser vi från de utsläpp som vår konsumtion genererar i andra länder. Blundar lite så där.
Själv tycker jag det är oerhört svårt att knyta ihop de här trådarna. De dinglar liksom var för sig. Å ena sidan klimathotet. Å andra sidan den ekonomiska verkligheten. Min slutsats (och många andras) är att allt fokus nu måste ligga på att minimera skadan av den globala uppvärmning som antagligen är oåterkallelig. Där borde väl också våra pengar kunna göra nytta. Men hur placerar man dem där? Tyvärr blir det inga vidare julklappar ...  Men hur tungt ska egentligen nöjet i den hämningslösa konsumtionen egentligen få väga? Tack och lov är barnen väldigt glada för snön. Lovar att de kommer att få julklappar också. Många. Tyvärr är kommer de också att få bära den tyngsta bördan när kaosvädret blir vardagligare i framtiden, för att använda en tidningsklyscha. Visst, jag är också glad för snön. Det är vackert med snö. På söndag blir det förhoppningsvis också en långrunda i nysnön. Kan bli sköna löparbilder. Prognosen talat klart och kallt väder. Riktig vinter.