onsdag 30 januari 2013

Tre nackdelar och en stor fördel

Varför se så olycklig ut? Du får ju cykla till jobbet!
#7 #blogg100
Tidigt i morse singlade de första lappvantarna ned med tung, blöt snö. Blötsnöovädret var det första för den här vintern. Ett sällsynt taskigt cykelväder. Så här långt in på vinterhalvåret har jag annars haft ynnesten att få rulla fram på kompakt packade, snövita cykelbanor. Hela långa vägen från Bergsåker till Badhusparken. I morse var det payback time. Blötsnöns nackdelar är i huvudsak tre.
1. Sikten. Har man glasögon på sig, så ser man inget. Har man inga glasögon på sig, så ser man inget heller. Okej, lite grann då, men inte mycket. Antingen kletar snön fast på glasögonen eller så piskar den i ögonen. Valfritt vilket. Jag körde med glasögon halva vägen. Omväxling förnöjer, som det heter.
2. Kletar fast. Problemet då, förutom sikten, är framför allt att bromsarna slutar funka. Snön smetar fast på fälgarna och skapar perfekt glid istället för tvärtom. När jag rullade ner mot Universitetsallén hade jag i alla fall turen att bilisterna fortfarande verkade se mig. Trots mitt snökamouflage.
3. Friktionen. Om friktionen mellan fälg och bromskloss upphör, så gäller det motsatta förhållandet mellan däck och vägbana. I alla fall när det är dåligt plogat. Och det händer ju. Fördelen då är väl att man då klarar sig rätt bra utan både sikt och bromsar.
Men varför klaga? Jag har ju valt själv. Vilken tur - för då får jag ju cykla till jobbet. Grattis!

tisdag 29 januari 2013

Från skidspår till spinninglokal

#6 #blogg100
Skidor i går. Spinning i dag. En fin kombination. Medan den mer uthållighetskrävande skidåkningen gav en naturupplevelse och frisk luft, så gav den svettiga spinningen en annan sorts kick. Magen ett litet hinder, men även om den inte kändes helt hundra så funkade det ändå. Vi körde ett intervallpass. Med ledning av pulsklockan var det spännande att pressa kroppen och följa hjärtaktiviteten som pendlade fram och tillbaka i sitt diagram på den digitala tavlan. Jag brukar aldrig träna med pulsklocka. Äger ingen. Går på känsla istället. Här var det ett lyft. Passet känns fortfarande i kroppen. Att köra ett spinningpass i veckan skulle antagligen komplettera den mer modesta skidåkningen bra. Tror att det finns mycket att hämta i kombinationen. Löpningen ligger, som bekant, nere tills vidare. Nu är det en hel månad sedan jag körde mitt senaste pass. Jag vill att löpningen ska vara lustfylld. Därför tänker jag vänta tills jag åtminstone känner en vårkänsla. Då blir det desto roligare.

Mänsklighetens nollpunkt (igen)

#5 #blogg100
Människorna ligger staplade på varandra i en hög. Uniformsklädda män hämtar dem en och en. Jag ser att de lever. De placeras på en bänk. Där griper andra män tag i deras armar och hugger av händerna. Jag ser vidirigheterna ur ett fågelperspektiv. Hör inga ljud. Sedan vaknar jag. På min ena sida ligger mitt yngsta barn. På min andra ligger min sambo. Jag lever i paradiset på jorden, tänker jag där jag ligger omgiven av trygghet och kärlek. Obehagskänslan håller ändå i sig. Tankarna flyger vidare. Kanske är jag påverkad av helgens vintgerkräksjuka. Landar i ett resonemang om att medan jag slipper, så befinner sig andra i helvetet just nu: i flyktingläger, krig, under omänskliga arbetsförhållanden, på olycksplatser eller utsatta för våld och övergrepp hemma. Historien är ju sprängfull av illdåd, tänker jag och kommer fram till att min mardröm mycket väl kan ha ramlat ut som en bild ur mänsklighetens skräckbok där ondskan tycks vara allestädes närvarande. I söndags uppmärksammades förintelsen, på årsdagen av befrielsen av Auschwitz den 27 januari 1945. Mänsklighetens nollpunkt. Den ligger inte längre bot i tid än en knapp mansålder. I dag pågår vidiriga övergrepp mot civilbefolkningen i krig i centrala Afrika och Syrien. Vad ska det bli av oss? Där jag omges av värme i dubbelsängen slår det mig än en gång att själv får jag leva i paradiset. Groggy i mörkret blir min nästa tanke att då måste det väl vara min plikt att göra vad jag kan för de som befinner sig i helvetet? Sömndrucken tolkar jag slutsatsen som en slags uppenbarelse. Nu, när dagsljuset flödar, så känns tanken fortfarande lika klar. Jag tar det som en uppmaning om att göra gott. Annars blir allt meningslöst.
Min helg försvann annars i ett töcken av vinterkräksjuka, eller möjligtvis vanlig kräksjuka. Jag minns knappt när jag var magsjuk senast. Tror att det var i Indien för snart 20 år sedan. Försökte släpa mig till jobbet i lördags, men gav upp. Hamnade istället huvudstupa över toaletten. Sov sedan i ett dygn i sträck. Var på benen under söndagen. I dag känner jag mig piggare. Jag tänker ta mig ut och andas frisk luft. Temperaturen har stigit nästan tjugo grader och ligger runt nollan. Det måste bli på skidor.

Vinterkräksjukan har inte nått sin topp än. Kan vara skönt att ha eländet överstökat.

Så återskapar du ett raderat inlägg i Blogger


Japp, så ska det se ut!
#4 #blogg100
Av misstag raderade jag ett inlägg i går kväll. Oåterkalleligt i Blogger trodde jag och hade fel. Blogger tillhandahåller ingen tjänst att återskapa raderade inlägg. Istället får man leta på annat håll. Om du råkar ut för samma sak, så kan du göra så här. Gå in i din webbläsare och rota. Jag använder Google Chrome, så i mitt fall fick jag söka där. Leta rätt på webbläsarens "History Index". Du hittar dit så här:
C:\Users\anvnamn\AppData\Local\Google\Chrome\User Data\Default.
I History index får du scrolla lite grann för att hitta rätt textfil. Sedan är det bara att klippa ut och klistra in i till exempel Anteckningar för redigering. Jag kör mitt återskapade inlägg som en ny post här ovan, som #5.

måndag 28 januari 2013

Heja Sundsvall!

Spårsystemet i norra Sundsvall knyter ihop stadsdelarna. Kul grej att åka längdskidor genom gångtunnlar.
#3 #blogg100
Drog på ett tjockt lager Swix blå och gled iväg på skidorna nu på förmiddagen. Funkade bra trots att lufttemperaturen stigit snabbt mot nollan under natten. Kylan sitter kvar i snön och vallningen fungerade därför perfekt. Riktigt bra glid. Fästet utmärkt. Känslan av att glida, staka och diagonala fram genom stadsdelarna var fantastiskt skön. Trots snöfallet under natten var spåren mycket bra preparerade. Enda hindret i åkningen från Bergsåker via Granlo och Granloholm mot Haga och Bydalen kom i några gångtunnlar. Enkelt att ta det. Istället vill jag passa på att skryta över min hemstad, om det är någon från någon annan del av landet, eller för den delen av världen, som av en händelse skulle råka läsa det här. Sundsvall må ha många brister. Även jag kan rodna över kommunens patetiska slogan "Norrlands huvudstad". I mångt och mycket håller jag också med ST-krönikören Håkan Norberg, men när det gäller löpning och skidåkning så är Sundsvall ta mig sjutton ett föredöme. Spårområdet i norra Sundsvall är bara ett av flera sammanhängande spårsystem, som finns i ännu högre grad i söder och väster. Vi som bor här har sällan långt till spåret. Jag bor lite utanför huvudleden, men har bara tio minuters promenad innan jag kan koppla upp mig mot ett pistat skidspår. Runt stan går det sedan att åka i stort sett obehindrat mil efter mil. Vill jag så kan jag välja avancerad tävlingsterräng som alternativ till den mer låglänta finåkningen. Ofta finns det plats för både klassiska åkare och skatare i spåret. Jag kan inte tänka mig att förutsättningarna är lika bra på så många andra håll i landet. I alla fall inte utanför de stora skidorterna. Jag undrar ändå om inte Sundsvall  matcha och kanske till och med spöar Falun och Östersund, i det här avseendet. Kanske är det också här som kommunens kampanjmakare borde slå till. Istället för att yra om Sundsvall som "Norrlands huvudstad", ett race där vi ligger hopplöst efter Umeå i fråga om tillväxt, kultur och förmodligen även framtidstro, så borde de puffa för den vackra staden med ett fantastiskt utbud av vintersport. För det är inte bara i fråga om längdåkning som vi är lyckligt lottade. Vi har dessutom fyra centralt belägna slalombackar med flera funparks på bara några minuters avstånd från Stora torget. Dessutom dräller det av både spolade och äkta isar i kommunen. Rätt bra grejer för oss som gillar att vara ute och som inte vill åka så långt för att åka. Heja Sundsvall!

torsdag 24 januari 2013

Jag är #1000

Bildkvalitet som kan få vem som helst att rysa. Men det är lite svårt att göra det bättre i mörker med en Iphone. 
#2 #blogg100
Här är jag. Nummer ettusen. Den tusende cyklisten som åkte förbi den här skylten på Universitetsallén i Sundsvall i år. Ett litet jubileum, mitt i vardagen, för en vintercyklist som jag. Skål!

Lyssna, läs och lär

Hur många "Nora" finns det? Och hur många Göran Lindberg?

#1 #blogg100
Går ner i köket. Klockan är 22.02. Ska diska efter att ha legat och läst i värmen på övervåningen. Jag huttrar till. Ute är det minus 20. I köket kanske 16. Gamla hus är trevliga, men inte alltid så praktiska. Lustigast av allt - när jag tittar ut ser jag en toppluva och en reflexväst guppa fram på vägen och konturerna av en löpare! Herre gud, han är uppenbarligen galnare än jag! Under helgen tog jag mig tid att lyssna noga på radiodokumentären Den fastspända flickan. Har du inte hört den? Gör det. Den handlar om "Nora", som 16 år gammal våldtogs av den före detta polischefen Göran Lindberg. Övergreppet var så brutalt, varade så länge, att hon fick läggas in på sjukhus. Berättelsen är fasansfull. Väldtäkten ägde rum samtidigt som hon befann sig under tvångsvård och var placerad på ett privat vårdhem av socialtjänsten i hemkommunen. Det är också där hon bor när hon prostituerar sig första gången. "Noras" misär bottnar i den ångest hon lider av och som hon hanterar genom sitt självskadebeteende. Journalisten Daniel Velasco, som under flera års tid följde "Nora", visar i sin dokumentär hur hon istället för vård efter våldtäkten blir misstrodd, skuldbelagd och övergiven. Särskilt illa slutar hennes möte med psykiatrikern Ola Gefvert, som är den enda läkare som namnges i dokumentären. Vi får höra en inspelning från ett av deras möten där "Nora" vädjar om att få en kvinnlig psykoterapeut, med hänvisning till den brutala våldtäkten. Svaret från Gefvert är en stilstudie i översitteri. Han brusar upp, säger att hon "jiddrar", avfärdar hennes vädjan med ord som att det inte är någon mening för henne att förstå och att hon istället ska skärpa sig i ett halvår. Då kanske. Nu har Ola Gevfert blivit föremål för granskning av Socialstyrelsen för sitt agerande. Enligt nyhetsrapporteringen i bland annat Ekot så har han också blivit av med sina jouruppdrag inom landstinget där han är verksam med en privat praktik. Utan Daniel Velascos journalistik hade det nog inte blivit så.
Läs den!
Samtidigt läser jag just nu journalisten Per Anderssons biografi över Jan Stenbeck, som byggde den mediala framtiden med gamla skogs- och stålpengar. Det virtuella bruket. Även den fullständigt lysande. Vi diskuterade boken runt fikabordet på jobbet häromdagen. Min kollega Markus jämförde med Gellert Tamas Lasermannen, om serieskytten John Ausonius. Båda är tidsdokument lika mycket som personteckningar, menade Markus. Och så är det ju. Båda ger en bild av Sverige, som förändrades kraftigt åren efter mordet på Olof Palme. De begynnande avregleringarna. De nya politiska rörelserna. Den ekonomiska krisen. Allt i skuggan av kalla kriget och dess avveckling. Per Andersson har i och för sig ett längre perspektiv än Gellert Tamas. Han följer också fler linjer, utan att gå lika djupt in i Stenbeck som person. Där är Tamas bok ett mästerstycke. Andersson plöjer desto djupare i händelseutvecklingen på medieområdet, där Stenbeck arbetade hårt för att knäcka både telefon- och tv-monopolet och slutligen lyckades. Jag minns hur häftig jag tyckte att Robert Aschberg var som programledare i Diskutabelt. Stenhård i vit skjorta med uppkavlade ärmar, kedjerökande Marlboro Lights, och vad bra jag tyckte att tidningen Z var. Annorlunda. Båda produkterna Stenbeckskapelser. Då var jag runt 18. Jag har svårt att lägga ifrån mig Per Anderssons bok. Så underhållande är den. Ikväll plöjde jag kapitlet om tidningen Metro. För oss som fortfarande har jobb inom landsortspressen finns det en del att känna igen oss i. Vi befinner oss i närheten av slutstationen av den resa som startade 1995 när Metro drog igång. Så här skriver Andersson: Metro renodlar sin tidningsaffär till det industriella; personliga och kreativa får skribenterna vara någon annanstans. Det är internetålderns mediestruktur som tjuvstartar i pappersvärlden; en uppsplittring på nyhetssajter, nördmagasin och böcker istället för den stora breda dagstidningen aom avspeglar alltihop i handgjord originalproduktion och ansvarsfull sortering. Metro gick med vinst första året. Nu skriver vi 2013 och vi väntar fortfarande på att webbpublicering ska bli en bra affär.

lördag 19 januari 2013

Att vädra skrivbordet ur kroppen

Iphonen frös ihop i utförsbacken på väg ned mot Sidsjö och tinade upp först i bilen på väg hem. Avslutade med ett varv runt sjön. Landade på ungefär 25 km.

Vackert och välpreparerat.
Jag kan känna en slags loj, dimmig känsla på fredagarna när jag avslutar en morgonvecka som webbredaktör. Kombinationen av lite sömn och brist på motion sätter sig på humöret. Dimmigheten kan i och för sig vara skön också, men riskerar att tippa över i irritation eller oro. Botemedlet är förstås en pava rödtjut framför tv:n. Nä, skojar bara. En natts skaplig sömn är bra. Sedan måste jag röra på mig. Bara måste. Idag blev det skidåkning. Jag har rätt taskig teknik, det medger jag. Jag kämpar desto mer. Tidigare, när jag åkte på rätt kassa vallningsfria skidor, sa jag alltid att det inte gjorde något att glidet var uselt. Istället fick jag ju jobba ordentligt. Nu har jag nya skidor och testade för första gången i vinter spåren på Södra berget. Som jag skrev tidigare i veckan så tröstshoppade jag en påse valla när hojen pajade. Nu är hojen svetsad (heders Lasse!) och istället för stakåkning runt Sidsjön, så blev det alltså fästvalla och diagonalåkning. Spåren var fantastiska. Från foten av Södra bergets slalombacken hade jag fint fäste upp. Fick stanna en gång och lägga på mer blått, men det var mer ett misstag i grundjobbet än ett grundläggande fel. Från Ängen gav jag mig sedan ut på tiokilometersrundan. Vi gjorde några spingturer där i höstas. Spåret är tufft att löpa i. På skidor är det riktigt svettigt. Smirnovbacken, Stora och Lilla bergsrundan och Svingansvängen tar ut sin rätt och där märks det verkligen vem som kan åka skidor och vem som är glad motionär. Jag är av den glada sorten. Lika för alla är däremot att skidåkning är fantastisk konditionsträning. Hjärtat och lungorna får pumpa hårt och man verkligen känner hur de små, pigga artärerna växer där inne i bröstkorgen. Veckan vid skrivbordet vädras verkligen ur kroppen. Sedan glömde jag bort tiden och när Iphonen frös ihop på vägen ned mot Sidsjöbacken så blev jag okontaktbar (sorry Karin). Som ett litet under kunde jag ändå fånga upp min skjuts i flykten, just när de var på väg att överge mig där ute i snön. Utpumpad och nöjd, med axlar, armar, korsrygg och ljumskar som fått sig en genomkörare.
Absolut. Redan bevisat.
Åter till veckan som gick. Ni missade ni väl inte den här nyheten? Jag har själv inte läst en bokstav ur forsknings-rapporten, men enligt The Telegraph, som Nyheter24 så fint upplyste om, är slutsatsen att vi mår bra av att motionera i naturen. Effekten av en springtur i skogen är dubbelt så bra för den mentala hälsan för den som känner ångest eller oro jämfört med en vända i gymmet. Just den insikten har jag levt med länge. Skogen läker. Var rädd om den.

tisdag 15 januari 2013

Bianchin pallade inte kylan

Hårda bud. Norrländsk kyla.
Jobbar morgonpass. Startar fem hemifrån. Trasslar redan där med bilder som inte vill samma sak som jag. På väg till jobbet fortsätter oturen grina mig i ansiktet - knäcker ramen strax under cykelsadeln. Bye, bye vintercykling. Min begagnade Bianchi reagerade som Norrtågs kontinentala snabbtåg på det norrländska köldpåslaget. Ramen var märkt med en fin liten plakett "Made in European Union". Jo rå, se att eh ... Nu har jag tröstshoppat (hör sannerligen inte till vanligheterna). Kommer hem med en påse skidvalla och ett knippe goda råd. Endera dagen kommer jag att ge mig på Södra berget. Heja, heja. Värre blir det att ta mig till jobbet. Rutinen är tiltad. Vanedjuret söker ett nytt hjul att springa i. Alternativt en ny cykel.

Valla.

lördag 12 januari 2013

"Skriv om att slänga ut granen"

Sundsvalls Tidning 12 januari 2013.
Jag fick uppdraget att skriva om tjugondedag jul, eller "hur man slänger ut julgranen". Tur att det var fredag. Kände inspirationen och började knattra. Resultat kan läsa här ovan. Artikeln bygger till och med på en bombsäker källa. Min egen beprövade erfarenhet. Jag rekommenderar: följ mitt råd. Träningsveckan då? Två gympass, cykel till jobbet och skidåkning. I eftermiddags tog jag några varv runt Sidsjön. Minus 17 och kärvt före. Skönt ändå att få jobba med flåset. I gymmet försöker jag lägga fokus på ben, bål och rygg. Börjar se vintern som en tid för uppbyggnad. Arbetet som ska lägga grunden för sommarens lopp. Framför allt Öppet fjäll. Ligger alltså lågt med löpningen. Känns rätt bekvämt faktiskt. För det kräver viljestyrka av stora mått att ge sig ut på långrundor nu. Jag är imponerad Lars M! Ser själv fram emot februari. Tiden då ljuset återvänder. Tänker på en solvägg med en varm kopp kaffe efter en skidtur. Den tiden är bara en månad bort. Längtar.

torsdag 10 januari 2013

Olja, sågar och skidåkning - hur hänger det ihop?

Kanske en av världens tråkigaste bilder. Såg utan bensin. Driven av muskelkraft.
Efter en lång VAB-dags färd mot kväll så gick jag ut och kroppsarbetade i tisdags. Jag kapade upp ett pilträd som knäckts av ålderdom och snö. Sågbladet skavde genom stockarna. Fastnade. Armarna värkte. Det var tungt som fasen. Ordet kroppsarbete känns ålderdomligt. Tungt arbete finns det förstås fortfarande, men med elektricitet eller olja blir ett pilträd ingen utmaning. För oss är det här förhållandet den mest självklara sak i världen. Där ute i snön med handjagaren var det jag som var undantaget. En kuriositet med bågsåg i handen. Som jag ser det så finns det många goda skäl att välja det manuella alternativet. Inte minst för att en genomfrusen timmerstock sätter tillvaron i ett perspektiv. Vår vardag drivs av billig energi. För 15 spänn köper jag en liter olja, som pumpats upp ur norska havet eller fraktats med tankbåt över halva jordklotet. Med den litern kan jag frakta ett ton plåt, mig själv och min sambo till Birsta, göra några snabba ärenden medan barnen tittar på Bolibompa, och sedan åka hem igen. Allt på en timme. Så var det inte när mina föräldrar föddes. Så är det fortfarande inte för många fattiga i andra delar av världen. Utan el och bensin går livet långsamt. Då är det en liten utmaning att ta hand om ett knäckt pilträd. I alla fall för en ovan skogshuggare med en ganska dålig såg. I vilket fall så tar det tid när det är muskler som ska fälla, kapa, bära och hugga. För att inte tala om hur det skulle vara att ta sig till Birsta snabbt en tisdagskväll. Utan lågprisolja skulle vårt komplexa konsumtionssamhälle snabbt få problem. Helt utan olja skulle det skära ihop. Själv skulle jag kanske klara av att kapa och sedan hugga upp ett träd om dagen. Med en schysst motorsåg skulle jag däremot kunna slå hela världen med häpnad, som Socker-Conny skulle ha sagt. En av vår tids viktigaste uppgifter är att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Den uppfattningen står jag för. Kravet på oss att få det gjort ökar för varje dag. Hoppet står antagligen till nya tekniska underverk och briljanta energilösningar. Kanske framdrivna av den extremt miljöförstörande kinesiska ekonomin. Utan sådana lösningar blir det tungt. I alla fall om muskelkraft ska ersätta oljan. Tyvärr bryter jag själv mot mina egna principer när jag tar bilen till skidspåret. Så här lång in på säsongen har jag valt att åka i Sidsjö. Jag har kört ungefär tjugo varv. Lite enahanda kanske, men bra stakåkning. Kroppen får jobba. Kroppsarbete i nutidsform.