Att vädra skrivbordet ur kroppen

Iphonen frös ihop i utförsbacken på väg ned mot Sidsjö och tinade upp först i bilen på väg hem. Avslutade med ett varv runt sjön. Landade på ungefär 25 km.

Vackert och välpreparerat.

Jag kan känna en slags loj, dimmig känsla på fredagarna när jag avslutar en morgonvecka som webbredaktör. Kombinationen av lite sömn och brist på motion sätter sig på humöret. Dimmigheten kan i och för sig vara skön också, men riskerar att tippa över i irritation eller oro. Botemedlet är förstås en pava rödtjut framför tv:n. Nä, skojar bara. En natts skaplig sömn är bra. Sedan måste jag röra på mig. Bara måste. Idag blev det skidåkning. Jag har rätt taskig teknik, det medger jag. Jag kämpar desto mer. Tidigare, när jag åkte på rätt kassa vallningsfria skidor, sa jag alltid att det inte gjorde något att glidet var uselt. Istället fick jag ju jobba ordentligt. Nu har jag nya skidor och testade för första gången i vinter spåren på Södra berget. Som jag skrev tidigare i veckan så tröstshoppade jag en påse valla när hojen pajade. Nu är hojen svetsad (heders Lasse!) och istället för stakåkning runt Sidsjön, så blev det alltså fästvalla och diagonalåkning. Spåren var fantastiska. Från foten av Södra bergets slalombacken hade jag fint fäste upp. Fick stanna en gång och lägga på mer blått, men det var mer ett misstag i grundjobbet än ett grundläggande fel. Från Ängen gav jag mig sedan ut på tiokilometersrundan. Vi gjorde några spingturer där i höstas. Spåret är tufft att löpa i. På skidor är det riktigt svettigt. Smirnovbacken, Stora och Lilla bergsrundan och Svingansvängen tar ut sin rätt och där märks det verkligen vem som kan åka skidor och vem som är glad motionär. Jag är av den glada sorten. Lika för alla är däremot att skidåkning är fantastisk konditionsträning. Hjärtat och lungorna får pumpa hårt och man verkligen känner hur de små, pigga artärerna växer där inne i bröstkorgen. Veckan vid skrivbordet vädras verkligen ur kroppen. Sedan glömde jag bort tiden och när Iphonen frös ihop på vägen ned mot Sidsjöbacken så blev jag okontaktbar (sorry Karin). Som ett litet under kunde jag ändå fånga upp min skjuts i flykten, just när de var på väg att överge mig där ute i snön. Utpumpad och nöjd, med axlar, armar, korsrygg och ljumskar som fått sig en genomkörare.

Absolut. Redan bevisat.

Åter till veckan som gick. Ni missade ni väl inte den här nyheten? Jag har själv inte läst en bokstav ur forsknings-rapporten, men enligt The Telegraph, som Nyheter24 så fint upplyste om, är slutsatsen att vi mår bra av att motionera i naturen. Effekten av en springtur i skogen är dubbelt så bra för den mentala hälsan för den som känner ångest eller oro jämfört med en vända i gymmet. Just den insikten har jag levt med länge. Skogen läker. Var rädd om den.