Årets sista skidtur sådde fröet till ett hemmamaraton

Det kan mycket väl ha varit årets sista skidtur. Annandagens tur runt Bosvedjan. Spåren var mjuka där solen låg på. I skuggan var de fortfarande hårda och bra. Men veckan har varit varm. Och i helgen jobbar jag. Sedan skulle jag gissa att säsongen är över. Ute i spåret slog det mig att Bosvedjanrundan kan bli en del av ett hemmamaraton. Där har vi drygt 12 kilometer. Foga ihop rundan med spåret som går från Huli till Granlo och sedan runt Selångerfjärden. Där blir det ungefär nio kilometer till. Tillsammans blir det en halvmaraton. Ta det sedan två varv. En utmaning till i sommar. Testa distansen inför Öppet fjäll. Rundan består i huvudsak av lätt kuperad terräng och spår. Någon som är sugen? Först ska jag bara få ordning på mitt knä. På fredag ska jag till sjukgymnasten för besiktning. Förhoppningsvis är jag inte slaktfärdig ännu. Det blir trots allt bättre och bättre. Lite avundsjuk blir jag förstås på alla lunchjoggare som börjar dyka upp i Badhusparken. I dag kändes det som att alla plötsligt dragit på sig dojorna för att testa spåret längs ån. Lockade av vårsolen, som flyttfåglar som nyss landat. På sätt och vis är det kanske bra att jag måste hålla mig borta från löpningen ett tag till. Känns som att kroppen mår rätt bra av att jag står över några långturer. Jag skulle antagligen ha svårt att hålla mig borta om jag kunde. Tror att uppehållet och fysträningen jag pysslar med nu kan få effekt senare i sommar. Livet är förstås inte enbart träning. Det har jag aldrig inbillat mig. Så lever jag inte. På påskdagen var vi hos min pappa. Jag brukar alltid gå en vända på logen när jag kommer dit. Jag har alltid gjort det. Som en slags ritual. Jag går runt och tittar på alla prylar som ligger där. Ser hur tiden gnager på föremålen. Eller kanske är det tiden som förändrar mig och får mig att se annorlunda på föremålen? Pappa är en samlare. En gång i tiden var han även en passionerad skogslöpare. Han var ute i timmar. Vi har en del löparminnen ihop, men det borde förstå ha blivit många fler. Tyvärr satte hjärtat stopp för det. Vi delar en ganska skruvad längtan efter att få "fara ut i skogen". Ett minne han brukar berätta är när han sprang med ett gäng älgar. Han kom ikapp dem när de stod och betade och hängde på när de stack. Skorna i taket är hans. En av Nikes lättviktsmodeller från det tidiga 90-talet. De hänger där som ett fint minne i storlek 46.

Hur många mil farsan sprang i dom här är oklart. Är säker på att det blev många. Han har alltid levt på stor fot. Skorna är i storlek 46. 

Farsan tänder grillen på påskdagen i By.