En varg med humor

Så ser det ut. Junselevargens konto på Twitter. Rätt kul.

Jag borde inte sitta här nu. Klockan är tio på kvällen och jag går på mitt morgonskift. Klockan fem, om sju timmar, ska jag sitta här och ratta ST.nu. Men, jag har en blogg att sköta. Ett uppdrag jag inte kan svika. Dessutom har jag nyss kommit hem från ett skivtångspass på gymmet. Ute lyser fullmånen. Hängde som en brandgul apelsin över Stenstan när jag var på väg till Friskis. En riktig vargmåne är vad det är. Alltså sitter jag här, ylar inte, men funderar på att vi faktiskt har en varg i Västernorrland. Junselevargen, eller rödluvan som hon också kallas. Ett djur som på sistone skaffat sig en egen mikroblogg på Twitter där hon lämnar ifrån sig små kvicka tweets. Somlliga väldigt fyndiga. Visst är Junselevargen en vansinnigt intressant story. Alltså inte frågan om vem som twittrar som vargen. Utan storyn som sådan. Ena stunden flygs vargen bort från Norrlands inland och andra stunden lunkar hon godmodigt tillbaka. Si sådär femtio mil. Gång på gång. Jag förundras över är hur det kan vara så att Sverige, som är ett av Europas till ytan största länder, och Norrland, som är en ansenlig del av vårt land, kan ha ett sådant bestyr med en enstaka individ? Vad säger det om oss, vår rovdjurspolitik och vår historia? Jag skulle gärna ägna några veckor åt att fördjupa mig i det. En tanke som dyker upp är att berättelsen om Junselevargen åtminstone visar att Norrland inte är den vildmark som många föreställer sig. Inte än i alla fall. De flesta av oss, som har gått grundskolan, borde ju känna till att Norrland är en Europas mer industrialiserade regioner. Vildmarken, i den mån den finns där, är små öar. Definitivt i Södra Norrland. Norrland är snarare ett industrilandskap med gigantiska råvarulager, energidepåer och ett nätverk av basindustrier. På skogsbilsvägarna, riksvägarna och järnvägsrälsarna dundrar godstransporterna fram. Att det sedan inte bor så mycket folk här är en annan sak. Särskilt många vargar ryms det inte ändå. Uppenbarligen. Rennäringen och jägarna kräver sitt. Visst vore det en story att bita tag i, som @junselevargen skulle ha sagt. Att bena ut det. Göra det begripligt. Åtminstone för mig själv. Poängen med twitterkontot, som jag ser det, är att det inte bara är kul att följa under de bisarra omständigheterna. Kontot kan dessutom leda till en förnyad diskussion om vargfrågan. På Twitter finns i alla kan i alla fall chans för betydligt fler än de gamla vanliga att lägga sig i.

En varg med humor. Inte alla som har det. Humor alltså.