Nu börjar årets bästa tid (kanske)

Slalomskola. Södra bergets slalombacke med havs-/stads-/industriutsikt. Jag älskar den här stan!

#8 #blogg100
Vecka 5. Hur låter det? Januari glider bort och lämnar plats för februari. Vi som lever vid polcirkeln (nästan) vet vad det innebär. Dagen är inte längre bara en strimma ljus, som råkar träffa jordytan samtidigt som vi är instängda på jobb. I februari börjar morgnarna bli ljusare igen. Att vänta med barnen på skolbussen blir ett tillfälle att välkomna solen, som går upp över stan, istället för en kamp mot kylan i kompakt mörker. Okej, varje dag är kanske inte exakt en solhälsning, men förutsättningarna för det finns i alla fall. Ljuset finns till och med kvar som en ljusblå skiftning på himlavalvet när vi sätter oss vid middagsbordet. Med det sagt: hela den här helgen blev ett
enda långt frosseri i vintersport. I fredags fick jag en sådan där dag som är värd att längta efter ett helt år. Jag körde Södra berget runt. 25 kilometer. En tur full av njutning. Sol, som sagt. Några grader minus. Tystnad i skogen. Knappt någon mer där än jag och vinterfåglarna. Jag fick en liknande tur idag. Vädret det samma. Något kallare bara. Rundan hälften så lång, men lika skön. Start med lift upp för Södrabacken sedan Hotellslingan i lite högre tempo och så stakåkning i full fart, svepande runt bergsfoten på väg tillbaka till Dalstugan. Barnen avslutade slalomskolan. Så vi klämde in slalom på lördagen. I kväll var vi allihop på Friskis och svettis. Barnen på gympa. Vi vuxna i gymmet. Tja, träning fick vi i alla fall en bra dos av. En skön grej med skidåkningen är att den ger en hel del tid över till att bara tänka. Inget stör, mer än möjligtvis lite dåligt fäste. En grej jag tänkte på i fredags var mediekritik. Kanske borde jag börja med det här? Jag upplever det som att vi som jobbar på tidningar, radio och TV i Sundsvall och i länet lever i en slags tystnadskultur. Vårt arbete är viktigt och får genomslag, men vi diskuterar sällan innehållet öppet och offentligt. När vi gör det försvarar vi ofta bara vår position i samband med att vi råkar bli kritiserade för enskilda publiceringar.

Jag upplever själv ett behov av en öppnare debatt. Publicistklubben finns för all del, men den har jag sällan tid att besöka. Kanske omsätter jag tanken till handling här. Vi får se. På nattduksbordet har jag just nu "Svenska hackare" av journalisterna Linus Larsson och Daniel Goldberg. Tack för den!