fredag 20 december 2013

Årets mörkaste dygn

Tjälen i skogen är marginell. Marken är mjuk och träden lätta offer för hårda stormbyar.
Foto: Lars Martinsson
Årets kortaste dag närmar sig. Dagen då solen står som lägst på himlen, vintersolståndet. Väderprognosen talar om moln och snöblandat regn. Antagligen kommer det att kännas som att solen aldrig går upp. Jag tänker kliva upp tidigt. Tända en brasa och lyssna på julmusik. Gå all in på julen. Skingra mörkret. Mitt förra inlägg handlade om stormen Ivar. Jag fortsätter på temat här. End of Season Trail fick sin beskärda del. Lars Martinsson var ute och kollade läget tidigare i veckan. Inget plockepinn, men en hel del vindfällen verkar det som. Men det finns ställen där det är värre. Tydligen ska spåren på Klissberget vara riktigt hårt åtgångna. Och spåret för Södra berget runt är tydligen översållat med stormfällda träd. Hårt arbete väntar för röjarna. Så kan det gå.
Solen gick upp i dag också. 
Lördagen den 21 december. Vaknade även den här morgonen. Solen visade sig vid åttatiden och kämpade sig sedan upp bakom Söderholms lada. Himlen rodnade kraftigt för att sedan bli jämngrå. Skådespelet var över på en timme. Solen går ner vid 14-tiden. Vintersolståndet är här. Årets längsta natt tar vid.

2 kommentarer:

  1. Hej

    Minns när Gudrun kom i början på januari 2005. Jag bor i Alvesta, dagen efter den stora stormen så tänkte jag gå bort till elljusspåret där jag brukade springa på den tiden.
    Ett underbart område med näst intill helt orörd grov granskog. Om man låter skog vara ifred från traditionellt skogsbruk så utvecklas skogen men framför allt träden till individer som alla blir unika. När man springer varv på varv så känner man igen alla på sitt sätt, väldigt speciell känsla. Hela det spåret var så omfamnande. Spåret är bara 1,4 kilometer långt.
    I alla fall, kom dit dagen efter för att se hur besvärligt det skulle bli att springa där, allt var jämnat med marken, inte ett träd fanns kvar ståendes, om det inte låg ner som en rotvälta så var det knäckt ett par meter över marken. det var en hemsk syn. Det gick inte att se spåret eller känna igen sig alls inga referenser kvar. Jag beslöt mig ändå försöka ta mig runt. Det tog lite över en timme, det som annars springs på mellan 5-6 minuter. Det tog ett par månader innan dom hade röjt upp, lite till innan lamporna kom upp igen.
    Efter uppröjning så var det som ett månlandskap, helt sterilt och bara massa sten kvar, allt var förändrat. Trivs inte att springa eller gå där längre. Området förlorade sin själ den natten. Det gör fortfarande ont att tänka på det. Nu springer jag väldigt sällan där. Har letat mig till andra områden, fast här nere i Småland så försvann den mesta storskogen, det finns en del områden kvar men det är inte sammanhängande. Stiglöpning är annars så underbart. Men om det ligger för mycket träd över stigarna blir det svårt att få flyt i löpningen. Bara att hoppas att uppröjningen går fort för er däruppe. Så ni kan komma ut på era rundor igen.

    SvaraRadera
  2. Vi hoppas på det Nisse! Intressant det där med att man får en relation till sin skog. Till träden. När de plötsligt är borta är det som att ett rum tömts på människor. Tomt och ödsligt och inte som förut. Kalhyggen kan vara obehagliga platser. Fredrik N.

    SvaraRadera