Jag skiter i om det ömmar lite

Jag är journalist. En person som får betalt för att ta reda på sådant som vanligt folk inte har tid att ta reda på men behöver få veta. Ibland tänker jag att jag inte sköter uppdraget som jag borde. Tyvärr är det sant. Tiden går åt till annat. Sådana är produktionsvillkoren. Efter en dag med teknik som gett sig fan på att inte fungera och andra orsaker till frustration så kändes det skönt att springa rakt ut snöstormen på torsdagskvällen. Vaden som sabbat den senaste månadens löpning ömmade en smula under de första tio minuterna, men kändes okej när den blev varm. Kanske får jag leva med den här lilla skavanken? Jag är ändå 44 och borde ju ha något att klaga på. Lite kroppslig smärta. Att leva smärtfritt är en ynnest. Ett undantag från regeln. Tänk vilken smärta folk levde med på päråkrarna i Norrland förr i tiden. Ett kroniskt tillstånd av hunger, muskelsmärta, kyla, insektsbett, svårmod och sjukdomar av olika slag. Ingen tid till vila och ingen annan lindring än stark tro, andliga sånger och sprit. Jag tror att jag låter bli att bry mig om det ömmar lite. På tal om smärta. I dag är det ju också Nelson Mandelas dödsdag. Vilken människa. Vilken hjälte. 95 år blev han. Noterar även att gänget bakom Drakloppet spikat bansträckningen för 21 kilometer. Ser fram emot hela kartan  Ska komma inom kort.

Ännu en runda runt stan.