Oraklet som pensionerad polisprofessor

En pilgrims död. Helgunderhållning.

#10 #blogg100
Den som spar han har heter det. Ordstävet andas inte bara präktig rätt åt dig-attityd. Sant är det också. I det här fallet är det jag som kan utbrista ha, den som spar han har! Fyra avsnitt av En pilgrims död ligger och väntar på SVT Play. Ses med fördel med datorn i knäet, sena kvällar i sängen. Gärna två avsnitt i stöten. Leif GW Persson är ju numera större än livet självt. Oraklet som pensionerad polisprofessor - säger han något så litar vi på det mer än på något annat. En pilgrims död bygger på hans trilogi Välfärdsstatens fall där han lanserar sin teori om säkerhetspolisens konspirerande bakom mordet på Olof Palme. Jag kom i kontakt med GW:s böcker för första gången i tonåren. Då var det trilogin Profitörerna, Grisfesten och Samhällsbärarna som utövade en slags sällsam lockelse. Svartsynt samhällskritik och polisromaner i samma paket. En formel som knappast är unik. Ovanligt bra bara. I En pilgrims död slungas vi tillbaka till samma epok, det halsstarriga 1980-talet. Tiden då jag lusläste hans polisromaner om Jarnebring och Johansson.  En tid då vi växte upp i spänningsfältet mellan öst och väst. Med kärnvapenhot och terrorbalans mellan Warszawapakten och Nato, Sovjetunionen och USA, kommunism och kapitalism. Tonläget var högt. Högern demonstrerade mot löntagarfonder. Innan jag blev Greenpeace-anhängare och miljömupp hade jag Fri företagsamhet-klistermärken på min dokumentportfölj. Jag gick i ettan på gymnasiet och minns hur klasskamrater var Palmehatare. De hade sökt sig långt åt höger redan på högstadiet. Sökte sig fram via organisationer som Contra och tidskriften Gjallarhornet. Politisk högspänning integrerad i vardagen. Välfärdsstatens fall består av romanerna Mellan sommarens längtan och vinterns köld (fantastisk titel som får mig att associera till litteraturklassiker som Resa till nattens ände och På spaning efter en tid som flytt), Faller fritt som i en dröm och En annan tid, ett annat liv. Böckerna är inte lika pang på rödbetan som de första tre. Intrigen är mer som en lök, lager på lager. Men kärnan är hård. Palme sköts strax före midnatt den 28 februari 1986. Det var fredag kväll. Som många andra fick jag reda på det tidigt på lördagsmorgonen. Jag var i Härnösand hos pappa. Vi skulle tapetsera, men allt var stängt. Vi åkte runt stan och ryckte i dörrarna på färgaffärerna. Radion spelade sorgemusik. Ett litet praktiskt problem överskuggade på sätt och vis världsnyheten. Vi skämtade om det och fick hitta på något annat. Minns inte exakt vad jag kände, men det var någon slags häpnad. Och så var det tråkigt. En tid var slut, en ny tid hade börjat. Efter mordet följde år av nyhetsrapportering om PKK-spåret, Ebbe Carlsson-affären, 33-åringen, Christer Pettersson, Sydafrikaspåret och polisspåret. En fullkomlig röra. Tur att i alla fall GW vet hur det gick till. Tur att jag har hela tv-serien kvar att kolla på.

Ljustorp borde platsa i en Sundsvallsklassiker

#9 #blogg100
Klassiker är ett ord i tiden. Används antagligen för ofta. I helgen avgjordes Medelpad Classic Ski mellan Bredsjön och Bergeforsen genom Ljustorps socken. Verkar ha varit ett fantastiskt fint skidlopp. Blir sugen på att vara med nästa år. Jag har tidigare skrivit kort om en annan klassiker, som ännu så länge bara finns på skrivbordet. Sundsvallsklassikern. Tycker det är lite tyst om planerna. I dag googlade jag på "Sundsvallsklassikern" och fick faktiskt en ny träff. Ett informationsmöte har hållits i Idrottens hus, Nordichallen, Sundsvall för någon vecka sedan. En kille som heter Thomas la ut kallelsen på Alnö Race Teams hemsida. Tack för det! Mejlet är i stort sett oredigerat, skriver han, och så här lyder det:

Sundsvallsklassikern vill: 
 få en frisk och aktiv stad genom att få folk att röra på sig under hela året med flera motionsmål
 stärka Sundsvalls varumärke som evenemangsstad 
 att arrangörsföreningarna ska kunna utveckla sin verksamhet samt marknadsföra sig och sin sport. 

En Sundsvallsklassiker gör du genom att genomföra 4 av loppen som ingår i Sundsvallsklassikern under 12 månader. 
Grenarna är löpning, cykel, simning, skidor och skridskor 

Vi söker föreningar som redan arrangerar ett lopp eller har ambitioner att starta ett och tror på idén att en Sundsvallsklassiker stärker möjligheterna att locka fler deltagare till loppen. 
Det behöver alltså inte vara ett befintligt lopp utan du och din förening är välkommen att pröva just er idé! 
Välkommen på informationsträff den 23 januari 2013 kl 18:30 i Nordichallen. (Idrottens hus) 

Anmälan görs till Lena Andersson på lena.andersson@vnidrott.rf.se

Med tanke på Medelpad Classic Ski arrangeras av Timråföreningarna Bergeforsens SK och Ljustorps IF, så hoppas i alla fall jag att de som nu är involverade i planeringen av Sundsvallsklassikern tänker på Sundsvall i dess vidaste bemärkelse. Sundsvallsregionen inbegriper ju även Ljustorp. Jag tycker nämligen att det är bäst att utveckla det som redan finns och som är bra. Visst går det att dra ett helt nytt lopp eller utveckla Södra berget runt. Det senare med goda förutsättningar att lyckas Själv håller ändå på 46 kilometer i vacker Ljustorpsterräng. Jag tror att det loppet, med rätt matchning, kan bli en riktig klassiker. Jag vill vara med.

Värt att utveckla. En fin runda som med lite fantasi kan bli 46 kilometer och seedningsgrundande för Vasaloppet.

Nu börjar årets bästa tid (kanske)

Slalomskola. Södra bergets slalombacke med havs-/stads-/industriutsikt. Jag älskar den här stan!

#8 #blogg100
Vecka 5. Hur låter det? Januari glider bort och lämnar plats för februari. Vi som lever vid polcirkeln (nästan) vet vad det innebär. Dagen är inte längre bara en strimma ljus, som råkar träffa jordytan samtidigt som vi är instängda på jobb. I februari börjar morgnarna bli ljusare igen. Att vänta med barnen på skolbussen blir ett tillfälle att välkomna solen, som går upp över stan, istället för en kamp mot kylan i kompakt mörker. Okej, varje dag är kanske inte exakt en solhälsning, men förutsättningarna för det finns i alla fall. Ljuset finns till och med kvar som en ljusblå skiftning på himlavalvet när vi sätter oss vid middagsbordet. Med det sagt: hela den här helgen blev ett
enda långt frosseri i vintersport. I fredags fick jag en sådan där dag som är värd att längta efter ett helt år. Jag körde Södra berget runt. 25 kilometer. En tur full av njutning. Sol, som sagt. Några grader minus. Tystnad i skogen. Knappt någon mer där än jag och vinterfåglarna. Jag fick en liknande tur idag. Vädret det samma. Något kallare bara. Rundan hälften så lång, men lika skön. Start med lift upp för Södrabacken sedan Hotellslingan i lite högre tempo och så stakåkning i full fart, svepande runt bergsfoten på väg tillbaka till Dalstugan. Barnen avslutade slalomskolan. Så vi klämde in slalom på lördagen. I kväll var vi allihop på Friskis och svettis. Barnen på gympa. Vi vuxna i gymmet. Tja, träning fick vi i alla fall en bra dos av. En skön grej med skidåkningen är att den ger en hel del tid över till att bara tänka. Inget stör, mer än möjligtvis lite dåligt fäste. En grej jag tänkte på i fredags var mediekritik. Kanske borde jag börja med det här? Jag upplever det som att vi som jobbar på tidningar, radio och TV i Sundsvall och i länet lever i en slags tystnadskultur. Vårt arbete är viktigt och får genomslag, men vi diskuterar sällan innehållet öppet och offentligt. När vi gör det försvarar vi ofta bara vår position i samband med att vi råkar bli kritiserade för enskilda publiceringar.

Jag upplever själv ett behov av en öppnare debatt. Publicistklubben finns för all del, men den har jag sällan tid att besöka. Kanske omsätter jag tanken till handling här. Vi får se. På nattduksbordet har jag just nu "Svenska hackare" av journalisterna Linus Larsson och Daniel Goldberg. Tack för den!

Tre nackdelar och en stor fördel

Varför se så olycklig ut? Du får ju cykla till jobbet!

#7 #blogg100
Tidigt i morse singlade de första lappvantarna ned med tung, blöt snö. Blötsnöovädret var det första för den här vintern. Ett sällsynt taskigt cykelväder. Så här långt in på vinterhalvåret har jag annars haft ynnesten att få rulla fram på kompakt packade, snövita cykelbanor. Hela långa vägen från Bergsåker till Badhusparken. I morse var det payback time. Blötsnöns nackdelar är i huvudsak tre.
1. Sikten. Har man glasögon på sig, så ser man inget. Har man inga glasögon på sig, så ser man inget heller. Okej, lite grann då, men inte mycket. Antingen kletar snön fast på glasögonen eller så piskar den i ögonen. Valfritt vilket. Jag körde med glasögon halva vägen. Omväxling förnöjer, som det heter.
2. Kletar fast. Problemet då, förutom sikten, är framför allt att bromsarna slutar funka. Snön smetar fast på fälgarna och skapar perfekt glid istället för tvärtom. När jag rullade ner mot Universitetsallén hade jag i alla fall turen att bilisterna fortfarande verkade se mig. Trots mitt snökamouflage.
3. Friktionen. Om friktionen mellan fälg och bromskloss upphör, så gäller det motsatta förhållandet mellan däck och vägbana. I alla fall när det är dåligt plogat. Och det händer ju. Fördelen då är väl att man då klarar sig rätt bra utan både sikt och bromsar.
Men varför klaga? Jag har ju valt själv. Vilken tur - för då får jag ju cykla till jobbet. Grattis!

Från skidspår till spinninglokal

#6 #blogg100
Skidor i går. Spinning i dag. En fin kombination. Medan den mer uthållighetskrävande skidåkningen gav en naturupplevelse och frisk luft, så gav den svettiga spinningen en annan sorts kick. Magen ett litet hinder, men även om den inte kändes helt hundra så funkade det ändå. Vi körde ett intervallpass. Med ledning av pulsklockan var det spännande att pressa kroppen och följa hjärtaktiviteten som pendlade fram och tillbaka i sitt diagram på den digitala tavlan. Jag brukar aldrig träna med pulsklocka. Äger ingen. Går på känsla istället. Här var det ett lyft. Passet känns fortfarande i kroppen. Att köra ett spinningpass i veckan skulle antagligen komplettera den mer modesta skidåkningen bra. Tror att det finns mycket att hämta i kombinationen. Löpningen ligger, som bekant, nere tills vidare. Nu är det en hel månad sedan jag körde mitt senaste pass. Jag vill att löpningen ska vara lustfylld. Därför tänker jag vänta tills jag åtminstone känner en vårkänsla. Då blir det desto roligare.

Mänsklighetens nollpunkt (igen)

#5 #blogg100
Människorna ligger staplade på varandra i en hög. Uniformsklädda män hämtar dem en och en. Jag ser att de lever. De placeras på en bänk. Där griper andra män tag i deras armar och hugger av händerna. Jag ser vidirigheterna ur ett fågelperspektiv. Hör inga ljud. Sedan vaknar jag. På min ena sida ligger mitt yngsta barn. På min andra ligger min sambo. Jag lever i paradiset på jorden, tänker jag där jag ligger omgiven av trygghet och kärlek. Obehagskänslan håller ändå i sig. Tankarna flyger vidare. Kanske är jag påverkad av helgens vintgerkräksjuka. Landar i ett resonemang om att medan jag slipper, så befinner sig andra i helvetet just nu: i flyktingläger, krig, under omänskliga arbetsförhållanden, på olycksplatser eller utsatta för våld och övergrepp hemma. Historien är ju sprängfull av illdåd, tänker jag och kommer fram till att min mardröm mycket väl kan ha ramlat ut som en bild ur mänsklighetens skräckbok där ondskan tycks vara allestädes närvarande. I söndags uppmärksammades förintelsen, på årsdagen av befrielsen av Auschwitz den 27 januari 1945. Mänsklighetens nollpunkt. Den ligger inte längre bot i tid än en knapp mansålder. I dag pågår vidiriga övergrepp mot civilbefolkningen i krig i centrala Afrika och Syrien. Vad ska det bli av oss? Där jag omges av värme i dubbelsängen slår det mig än en gång att själv får jag leva i paradiset. Groggy i mörkret blir min nästa tanke att då måste det väl vara min plikt att göra vad jag kan för de som befinner sig i helvetet? Sömndrucken tolkar jag slutsatsen som en slags uppenbarelse. Nu, när dagsljuset flödar, så känns tanken fortfarande lika klar. Jag tar det som en uppmaning om att göra gott. Annars blir allt meningslöst.
Min helg försvann annars i ett töcken av vinterkräksjuka, eller möjligtvis vanlig kräksjuka. Jag minns knappt när jag var magsjuk senast. Tror att det var i Indien för snart 20 år sedan. Försökte släpa mig till jobbet i lördags, men gav upp. Hamnade istället huvudstupa över toaletten. Sov sedan i ett dygn i sträck. Var på benen under söndagen. I dag känner jag mig piggare. Jag tänker ta mig ut och andas frisk luft. Temperaturen har stigit nästan tjugo grader och ligger runt nollan. Det måste bli på skidor.

Vinterkräksjukan har inte nått sin topp än. Kan vara skönt att ha eländet överstökat.

Så återskapar du ett raderat inlägg i Blogger

Japp, så ska det se ut!

#4 #blogg100
Av misstag raderade jag ett inlägg i går kväll. Oåterkalleligt i Blogger trodde jag och hade fel. Blogger tillhandahåller ingen tjänst att återskapa raderade inlägg. Istället får man leta på annat håll. Om du råkar ut för samma sak, så kan du göra så här. Gå in i din webbläsare och rota. Jag använder Google Chrome, så i mitt fall fick jag söka där. Leta rätt på webbläsarens "History Index". Du hittar dit så här:
C:\Users\anvnamn\AppData\Local\Google\Chrome\User Data\Default.
I History index får du scrolla lite grann för att hitta rätt textfil. Sedan är det bara att klippa ut och klistra in i till exempel Anteckningar för redigering. Jag kör mitt återskapade inlägg som en ny post här ovan, som #5.