"Men stenen då...?" Och allt annat som hände i Run for Your Life

Som ett nyvärpt ägg - varm, slät och skön att hålla i. Stenen från Sapmi, som ska vandra från löparhand till löparhand, hela vägen från Kiruna till Paris. Men stenen är inte rosa. Bara ljuset från billyktan.

"Men stenen då?", säger Raage. Han och Khalif står i Skönviksbacken som frågetecken. Klockan är strax efter sex. Vi har varit uppe sedan två. "Ska ni inte ha den ...?", ropar han och de stressade funktionärerna från Riksteatern hejdar sig och vänder tillbaka. De tar emot den, ursäktar sig och försvinner sedan mot nästa växling i Birsta. Klimatstafetten Run for Your Life rullar vidare, men utan löpare i bild. Se live-sändningen här: Ett så kallat "hyperjump", omskrivningen för att köra ikapp lite förlorad tid. Sverige är ett avlångt land, som man säger, och tidtabellen för de tusen löparna som ska ta stenen från Kiruna till Paris är optimistisk. På sätt och vis påminner funktionärernas jobb om politikernas. Världen är sent ute och temperaturen stiger. Stenar, som den som höll på att försvinna i Skönviksbacken, tinar fram efter att ha slipats runda under polarisar och glaciärer i tiotusentals år. Nu ska den här till Paris för att väcka medial uppmärksamhet kring FN:s klimatkonferens i december, COP21. Stenens ankomst ska kicka igång världens största klimatmarsch (nu inställd på grund av terrordåden), som ska öka trycket på politikerna. Kravet är handling. Nu. Vilken ironi det hade varit om stenen från Sapmi hade försvunnit i Timrå, nedanför motorvägen med utsikt över SCA:s ångande massafabrik i Östrand.

Växlingsplatsen i Birsta. Raage och Khalif har vid det här laget parkerat i Skönviksbacken. 

"Var fan är trattjäveln?". Soppatorsk i höjd med Söråker.

Laddad med mobiltelefon hjälper jag till med att hitta tanklocket.

Early morning bird, kl 02:10.

Många garv blev det annars under stafettnatten. Run for Your Life är tveklöst det mest udda löparevent jag deltagit i. Att bara hitta till startplatsen i Västansjö var en utmaning. Om jag sedan säger soppatorsk på kamerabilen, strul med tankkort och koder, strömavbrott och sändningspaus, väntan och ett och annat goddag-yxskaft-meddelande från RFYL-hubben på sms, så förstår du säkert vad jag menar. Lägg till mörkerlöpning längs okända grusvägar nedanför järnvägen i Vivsta, live-sändning med kisspaus och allt, så blir det kanske ännu mer begripligt. Samtidigt startade alltihop, efter några timmars sömn, med nyheterna om de oerhörda dåden i Paris. Alla starka känslor från det blandade med glädjen att få springa med så sköna människor, kommer att göra det här till ett minne för livet. Jag skrev en uppdatering på Facebook om hur jag ska minnas Run for Your Life. Jag ska göra det som gruppbilden du ser lite högre upp. Jag kan inte riktigt beskriva det bättre än så. Jag tror att jag den känslan med många andra som är med och springer, för det är för en god sak. Strul eller inte. Kanske hade det varit betydligt tråkigare utan?

International Runners.

Manifestationer av det här slaget är annars lite
knepiga.Grundinställningen hos många i omgivningen är väl ungefär den här: "Jahapp, och du springer för klimatet, säger du. Hur blir det bättre av det då?". Som regel skeptisk. Klimatfrågan anses för abstrakt för att verkligen tas på allvar, typ så här: "Men kom igen, du lever bara en gång. Vad gör det om dina barnbarns barn och de som kommer sen inte har en chans att överleva på jorden? Då är du ju död!". Syftet är att få ordning på det. Visst kan klimatfrågan verka flummig, med drag av vegetarianism, bristande verklighetsförankring och hipster-liv. Och okej, visst kan det också kännas som en hopplös uppgift. Ingen löser det här på egen hand. Inte ens Tyskland, ett land där det verkligen pågår en omställning av energimarknaden. Men frågan är konkret. Bygger på fakta. Läs mer om det i National Geographics fantastiska klimatutgåva. Avsmältningen i sig är kanske inte ett bekymmer för oss idag, men på sikt blir det så, om inget görs idag. Faktum är att redan inom överskådlig tid kommer så boende på atollöar få sina hem dränkta i saltvatten. Torka, bränder, översvämningar och allt mer svårartade orkansäsonger är redan ett stort bekymmer. Miljontals människor är direkt hotade. Klimatförändringarna och dess konsekvenser slår undan benen för deras försörjning. Och vi vill inte riktigt tänka på hur illa det kan bli, om vi inte hejdar oss och tänker nytt.

Stenen byter hand.

Pessi Liukkonen växlade först i Västansjö.

Att väcka uppmärksamhet och öka trycket på politikerna, så att de till slut lyckas åstadkomma ett starkt, globalt klimatavtal är alltså själva motsatsen till verklighetsfrånvänt. Tvärtom är det något av det mest jordnära vi kan göra. I ordets rätta bemärkelse.

Vår man i sändarbilen.

Poonam vid växel två, någonstans mellan Söråker och Torsboda.

Ett sådant avtal ska inkludera lösningar på hur kostnaderna ska fördelas mellan rika och fattiga länder. Samtidigt ska det skicka en tydlig signal till näringslivet - ansvaret ligger i hög grad hos dem. Världens ekonomier ska stimuleras till att ställa om från fossilt till förnybart. Priset på utsläppen måste bli korrekt. Att ta död på möjligheterna till liv på jorden måste på något sätt kosta, inte vara mer eller mindre gratis. Avtalen ska peka ut riktningen. Alla vinner på det. Möjliga förlorare är olje-, kol- och gasbolagen och deras tillhörande politiker, oligarker, diktaturregimer, aktieägare och så vidare. Jag tror att det går att lösa den här ödesfrågan. Jag tror på vetenskapsmän som Johan Rockström. Tekniken finns. Viljan finns också. Bara viljan hos tillräckligt många makthavare saknas ännu så länge. I vår tid, trots våldet och vidrigheterna, så finns alltså alla verktyg på plats. Därför ska inte de sura gubbarnas cynismer få stoppa oss. Här handlar det om att få politikerna att vilja och våga, trots skeptiska opinioner. Sådana som jag kan skriva, eller springa, och jag är extra glad för att jag fick göra det tillsammans med några av mina löparkompisar i Internationella löpargruppen, International Runners, tidigt på lördagsmorgonen den 14 november. Tack Raage, Khalif, Pessi och Poonam. Nu fortsätter vi så här!

PS Kom ihåg vad USA:s president, Barack Obama sa: "Vi är den första generationen som känner av klimatförändringarna och den sista som kan göra något åt det.".D.S.